Demokrativåg över Mellanöstern
Förändringens och demokratins vindar börjar ta fart i Mellanöstern. En utveckling som påskyndats av en övertygad amerikansk president.
Detta är en ledare. NT:s ledarsida är moderat.
Sedan dess har palestinierna valt en ny president och irakierna har för första gången i landets historia fått gå till valurnorna i demokratiska val. Till och med i Saudiarabien har lokalval hållits, dock fick endast hälften av ledamöterna väljas och endast män hade rösträtt.
Något håller uppenbart på att hända i det som slarvigt kallas den arabiska världen eller Mellanöstern. I land efter land växer kraven på demokratiska reformer och regionens hel- och halvdiktatorer inser att tiden då de hade full kontroll och kunde styra lite som de ville närmar sig sitt slut. Till och med tidigare paria-nationer som Libyen visar vilja till förändring. Även om demokratin är långt borta har Khadaffi gett upp sina planer på massförstörelsevapen och slutat att finansiera och träna terrornätverk.
Bakom denna accelererande våg av krav på nyordning finns flera faktorer. Den främsta är sannolikt att det nu står klart för alla att världens kvarvarande supermakt, USA; inte kommer att acceptera stöd åt terrorgrupper och förtryck av det egna folket. President George W Bush har mycket tydligt visat sin övertygelse och vilja att bidra till förändring i regionen.
Den amerikanska politiken har tyvärr utövats med ett visst urval, USA vill inte stöta sig för mycket med vissa länder i regionen. Däremot är det uppenbart att de amerikanska påtryckningarna gett resultat.
I september förra året fattade FN:s säkerhetsråd beslut, resolution 1559, om att kräva ett omedelbart syriskt uttåg ur Libanon, detta efter påtryckningar från USA. Syrien har haft truppnärvaro i Libanon under närmare tre decennier. Säkerhetsrådet har även krävt att terrorgruppen Hizbollah avväpnas och att libanesiska styrkor tar över bevakningen i södra Libanon.
Den syriska presidenten Bashar Assad uppgav i ett tal inför det syriska parlamentet i lördags att landet skall dra tillbaka sina trupper från Libanon i två steg. Först till Beekaaområdet och sedan till gränsområdet mellan Syrien och Libanon. Ett uttalande som medförde euforiska glädjeyttringar på Martyrernas torg i Beirut.
President Assad menade att därmed skulle landet uppfylla FN:s krav och dessutom följa fredsavtalet som undertecknades efter det libanesiska inbördeskriget.
Omvärlden ställde sig dock mer skeptiska till Assads uttalande, främst för att det inte nämndes något om en tidsplan för tillbakadragandet. President Bush noterade att det skall vara ett "fullständigt tillbakadragande - inga halvmesyrer". Till och med gamla bundsförvanter som Ryssland, som under Sovjettiden var en viktig allierade till Syrien, uppmanar nu landet att lämna Libanon. Även Storbritannien, via utrikesminister Jack Straw, och Tyskland har pressat på för att Syrien skall följa FN-resolutionen.
När de arabiska folken, av olika nationalitet, ser att folkstyret breder ut sig (Irak, Palestina och Afghanistan är bara början) inser de givetvis att samma utveckling kan ske i deras länder. En fredlig demokratiutveckling i länder som kanske aldrig ens hållit ett val är givetvis extremt välkommen. Ju fler länder som lämnar förtryck, terror, fanatism och enväldiga styrelseformer desto stabilare kommer regionen att bli. Vilket också är en förutsättning för ekonomisk utveckling och ökat välstånd.
Trots den kritik som kan riktas mot USA:s agerande i området är det uppenbart att insatserna skapat en önskan om demokrati och fred som nu sprider sig likt ringar på vattnet.
En önskan som funnits tidigare, men som nu vuxit i omfång när folken insett att korrupta hel- och halvdiktaturer inte är ett naturnödvändigt styrelseskick.