I skrivande stund håller fortfarande vapenvilan, som också gällt under dagen men som egentligen löpte ut klockan åtta på kvällen. Det skulle naturligtvis inte förvåna om ytterligare en blodig natt följer, fast det var faktiskt först på onsdagsmorgonen som regimen bestämde sig att försöka krossa revolutionen.
Under alla omständigheter har president Viktor Janukovytj numera blod på sina händer. Förutom hundratals mer eller mindre svårt skadade, även poliser, kostade onsdagskravallerna minst fem modiga demonstranter livet. Inrikestrupperna i Berkut har öppnat skarp eld mot demonstranter. Så många journalister har skadats att man kan misstänka Berkut för att medvetet angripa desamma (som är lätta att känna igen på sina gula västar). Och i huvudstaden Kyiv (Kiev) rullar numera pansarfordon på gatorna.
Janukovytj tycks ha bestämt sig för att slå ned demonstrationerna till nästan vilket pris som helst, fast i viss mån kan man också tolka brutaliteten som desperation. Sannolikt hade presidenten hoppats på att protesterna på Majdan-torget skulle ebba ut. Men detta skedde aldrig, istället försökte ungdomar på egen hand utvidga desamma och storma offentliga byggnader. Då slog regimen till.
De senaste gatustriderna har inte innefattat själva Majdan. Att storma torget blir betydligt besvärligare, för att inte tala om blodigare. I synnerhet som kravallpolisen inte bara riskerar att möta stenkastande ynglingar, utan också tiotusentals vanliga Kyiv-bor. Människor som representerar den breda folkmajoriteten.
Det hela kan sluta i ett blodbad utan like. Och därefter inbördeskrig.
Lite talar nämligen för att ukrainarna i tysthet ämnar gömma sig för den grymma repressionen. I det ofta nationalistiskt sinnade västra Ukraina är oppositionen stark och om våldet eskalerar behöver steget till revolutionens väpnade fas inte vara långt borta.
Det är förstås ett mardrömsscenario och om inte hela, så åtminstone huvuddelen av skulden åvilar regimen. Det bästa vore om Janukovytj avgick (han borde egentligen ställas inför riksrätt) och nyval till såväl presidentposten som parlamentet utlysas. Men det borde också gå att förhandla sig fram till mindre. Först och främst måste de senaste, närmast kuppmässigt antagna antidemonstrationslagarna återtas, därefter är det önskvärt om en verklig förhandlingsprocss inleds – och då gärna med en frisläppt Julia Tymosjenko som Janukovytjs givna motpart. Något som faktiskt skulle underlätta samma förhandlingar, eftersom Tymosjenko har en naturlig auktoritet som inte någon av de övriga oppositionsledarna (inte ens den tidigare boxningsvärldsamästaren Vitalij Klytjko) kan uppvisa.
En förutsättning för allt detta är dock ömsesidig återhållsamhet bland demonstranter och polis. I det senare fallet bör inrikestrupperna dras tillbaka till barackerna. De har inte på Kyivs gator att göra.