Regeringen Löfven har hittills inte lyckats med speciellt mycket. Budgetfiasko och oförmåga att presentera någon ny politik har präglat tiden sedan inträdet i Rosenbad. På ett område har man dock, tyvärr, varit osedvanligt effektiv. Nämligen på energiområdet. Ett av de första besluten som S+MP regeringen fattade var att ge direktiv till statliga energibolaget Vattenfall att avbryta alla förberedelser på att förnya den svenska kärnkraftsparken, bolaget äger sju reaktorer i Sverige.
Således fick de 40-talet tjänstemän på Vattenfall som höll på att bygga upp en organisation för att förbereda förnyelse eller nyproduktion av kärnreaktorer börja jobba med något annat. På myndighetssidan, Strålsäkerhetsmyndigheten, handlar det om 15 tjänstemän. Arbetet hade pågått i två och ett halvt år enligt Ekot under gårdagen.
Man får nästan känslan att vi är tillbaka på tankeförbudstiden. Alltså under 80-talet när Ingvar Carlsson (S) och Birgitta Dahl (S) införde en lag som uttryckligen förbjöd all form av planering för ny kärnkraft i landet. Lagen revs upp 2006. Bland annat med motiveringen att den hämmat forskningen och dessutom varit ” tveksam ur ett demokratiskt perspektiv”.
Perioden av relativ tankefrihet i kärnkraftsfrågan varade således mellan 2006 och 2014. Nu har den rödgröna röran dragit i idiotbromsen igen och vi kan se fram emot minst fyra års politisk cirkus i frågan. I bästa fall, ska tilläggas.
Man kan vara såväl för, som emot kärnkraftsenergi. Men faktum kvarstår. Närmare hälften av den energi vi förbrukar i detta land kommer från kärnkraften och en del av de reaktorer som producerar denna el börjar bli gamla. Gör vi inget kommer dessa med tiden att oundvikligen stängas. Vad ska då ersätta produktionsbortfallet? Kol? Olja? Rysk gas, med allt vad det innebär av säkerhetspolitiska dimensioner? Ska vi dämma upp den sista älven? Bygga vindkraft runt hela kusten? De som vill snabbavskaffa kärnkraften har en hel del frågor att besvara.
Slutsatsen, som konstaterats ett antal gånger tidigare, är att det krävs en bred och realistiskt syn på energipolitiken. Partier som är villig att ta ett brett samhällsansvar bör enas i en energiöverenskommelse som ger näringen, industrin och medborgarna långsiktiga spelregler. I en sådan uppgörelse bör extrempartiers åsikter hållas utanför.