Knappt hade bläcket torkat förrän svekdebatten var igång. Den kommer från både höger och vänster och bygger på att den egna sidan förlorat på den andras bekostnad. Det är en väntad och i stora stycken ointressant diskussion. Det finns emellertid invändningar som inte låter sig viftas bort så enkelt.
Miljöpartiets förra språkröret Peter Eriksson med flera oroas för att demokratin urholkas. Sakar vi bort en del av parlamentarismen i syfte att densamma ska bli effektivare?
Grundförutsättningarna är assymetriska. Å ena sidan har vi fyra väl sammansvetsade borgerliga partier, väl medvetna om att sammanhållning historiskt varit det bästa vapnet mot en övertung socialdemokratisk hegemoni. Å andra en socialdemokrati som lider av fantomsmärtor över att inte längre representera halva befolkningen, men vars ledning samtidigt ser ett utrymme att i en parlamentariskt oklar situation utgöra ett sorts relativt mittenalternativ. Ungefär som efterkrigstidens italienska kristdemokrater, vilka trots ett närmast institutionaliserat parlamentariskt kaos och ständiga nyval utgjorde den självklara basen för alla regeringsbildningar.
I Italien handlade mycket om dåtidens politik om att stänga ute såväl gamla fascister som nya kommunister från makten. I dagens Sverige handlar det om isolera Sverigedemokraterna.
Många uppfattar SD som odemokratiskt, en ideologiskt tveksam slutsats men i sig naturligtvis fullt tillräckligt för att motivera ett minimerande av partiets politiska inflytande. Fast i så fall också något oerhört, eftersom Sverigedemokraterna inte längre är ett irriterande småparti vilket som helst som av en olycklig slump råkat bli tungan på vågen i riksdagen – utan Sveriges tredje största parti med nästan tretton procent av väljarna bakom sig. Rätt eller fel innebär den nu aktuella uteslutningspolitiken att en stor andel av svenska folket anses besitta ovälkomna åsikter, åtminstone sådana de omsätts i riksdagsvalen.
Den lösning Socialdemokraterna, Allianspartierna och Miljöpartiet (liksom indirekt Vänsterpartiet) enats om bygger på vad man skulle kunna kalla relativa majoriteter – inte absoluta diton. Den största ”regeringskonstellationen” ska släppas fram till regeringsmakten, oavsett om den samlar en faktisk riksdagsmajoriet bakom sig eller ej. Den verkliga regeringen kan i princip vara hur liten som helst, så länge statsministervalet resulterar i en sådan relativ majoritet.
Decemberöverenskommelsen är inte demokratiskt tveksam i sig eftersom de deltagande partierna representerar lejonparten av valmanskåren, däremot innebär den en faktisk förflyttning av lagstiftande makt från riksdag till regering, som inte längre behöver söka absolut stöd för sin politik i parlamentet. Och det är långsiktigt tveksamt, rentav potentiellt farligt.
Samtidigt – vad skulle ett fortsatt avtalslöst tillstånd innebära? Det ägnas mycken möda åt kontrafaktiskt önsketänkande just nu. Ett extra val hade emellertid sannolikt renderat i fortsatt svagt minoritetsstyre, där inte bara varje budgetomröstning riskerat att bli ett vågspel utan där det också varit möjligt för tillfälliga majoriteter att sabotera regeringspolitiken genom att bryta ut delar av budgeten. I praktiken hade det inneburit en faktisk förskjutning av verkställande makt från regering till riksdag, utan att den senare behövt ta det ansvar som författningsenligt tillfaller regeringen.
I det ljuset får decemberöverenskommelsen ses som en demokratisk nödlösning, eller om man så vill den minst dåliga av ganska få realistiska alternativ.