En helylleryss lämnar sin post
Detta är en ledare. NT:s ledarsida är moderat.
Efter åtta år på ämbetet är Putin fortfarande omåttligt populär bland ryssar i gemen. Om han bara vill, vore det en enkel sak att tvinga fram en lagändring så att han hade kunnat ställa upp för ytterligare en mandatperiod.
För en större internationell publik var Putin ett okänt namn när den dåvarande presidenten Boris Jeltsin utsåg honom till premiärminister 1999. Många såg honom som en övergångslösning, men ett krig i Tjetjenien kom emellan. I presidentvalet 2000 krossade Putin allt motstånd och hans popularitet bekräftades eftertryckligt i valet fyra år senare.
På många sätt har emellertid Putin förblivit en gåta. Vad skall man till exempel säga om presidentens märkliga blandning av närmast gammalrysk nationalism och sovjetnostalgi? Hur skall dubbelörnen någonsin trivas i samma näste som hammaren och skäran?
I ovanstående fall tror jag dock inte att Putin ser någon motsättning mellan gammalt och nytt. Precis som alla människor är presidenten en produkt av sin egen barndom. Med en far som var troende kommunist och en mor som var lika troende kristen.
I en miljö där många ur dagens elit kommer från etablissemanget (där föräldrarna hade höga poster i kommunistpartiet), har Putin en påfallande enkel arbetarbakgrund. Han sökte sig frivilligt till dåvarande KGB, men lämnade organisationen i samband med det misslyckade kuppförsöket 1991. Senare kom han tillbaka, då som chef för KGB:s efterföljarorganisation FSB. Därefter var steget inte långt till att handplockas som premiärminister av Jeltsin.
Om Putins politik kan man ha många åsikter. Jag tror dock att man måste ta stor hänsyn till hans uppväxt om man skall kunna bedöma hans målsättningar. Hans auktoritära hållning har inte primärt sin grund i någon ideologisk övertygelse, utan är snarare uttryck för en "pragmatisk" (men hårdför) patriotism.
Putin lär aldrig ha beklagat Sovjetunionens fall, men däremot att det gamla systemet aldrig ersattes med något annat. Diktaturen ersattes inte till hälften så mycket med demokrati som anarki. Då är det kanske inte så konstigt om inte heller Putin är någon riktigt övertygad demokrat.
Hans folklighet blir begriplig om man betänker kontrasten till de stenrika oligarkerna på 90-talet. Det är lätt för vem som helst att identifiera sig med honom och bilden av en äkta helylleamerikan, förlåt helylleryss, ligger inte långt borta. Kring Putin har det aldrig funnits något "hov" eller någonting för skvallerpressen att frossa i.
Sedan kan man förstås hävda att med dagens mediapolitik skulle inte ens en en skrupelfri nöjesjournalist våga skriva någon ofördelaktigt om Putin...