Matskandaler är någonting som rör upp starka känslor i detta nordliga land; avslöjanden hos mindre matbutiker orsakar emellanåt stora rabalder och starka reaktioner. I går rapporterade Svenska Dagbladet om en stor köttskandal i Kina, där matjättar som McDonalds, Starbucks och KFC blivit indragna.
I Sverige görs mycket för att förhindra att matskandaler äger rum, men inte bara det – svenska regelverk ser också till att maten måste hålla en viss kvalitet.
Tidigare i sommar skrev landsbygdsminister Eskil Erlandsson (C) en artikel på DN Debatt (17/7) i vilken han förordade att lagen om offentlig upphandling bör ändras, eller snarare skärpas. Han vill se att större hänsyn tas till miljö och djurskydd när kommuner och landsting köper in mat till skolor, sjukhus och äldreboenden.
Erlandsson menar att när staten ställer höga krav inom dessa områden är det inte mer än rimligt att även kommuner och landsting bejakar detta när de väljer att köpa in sina produkter. Det är ett resonemang som är lätt att instämma i – inte bara för att det är konsekvent, utan också för att den mat som serveras inom dessa sektorer bör hålla en hög kvalitet.
I debattartikeln för han också fram vikten av att ursprungsmärka kött och charkuteriprodukter. I de svenska köttdiskarna är det många producenter som gärna skyltar med sin ursprungsmärkning, som ett bevis på att produkten håller en god kvalitet och att djuret inte har farit illa. Den finns också där för att motivera det högre priset.
Man kanvisserligen argumentera för att djurhållningen skulle behöva vara ännu striktare i vissa fall, men internationellt sett håller den toppklass. Frågan om huruvida kraven på den svenska djurhållningen ska stärkas ytterligare är alltid en balansgång: högre krav gör verksamheten svårare och dyrare för bonden att driva. Ekonomiskt stöd kan då vara nödvändigt för att klara av konkurrensen på den internationella marknaden.
I dag förordar EU:s regelverk att nötkött, frukt och grönt måste ursprungsmärkas. Förra veckan gick landsbygdsministern ut ännu hårdare och deklarerade att han vill se att konsumenterna också ska ha rätt att se varifrån deras mejeriprodukter kommer ifrån. Avsikten gäller alltsammans: mjölk och keso, yoghurt och smör, etcetera. Det är ett ofarligt utspel – det är svårt att tro att några större väljargrupper skulle kunna ha något emot detta. Tvärtom vill nog de flesta, om de får frågan, enkelt kunna se varifrån alla deras produkter kommer ifrån. En möjlighet som borde vara självklar.
Att krav på hårdare ursprungsmärkning ställs av ett parti med rötter i myllan är inte förvånande. Att vara tydlig med varifrån maten kommer ifrån är dock det minsta vi kan göra. Det kostar ingenting extra och ger konsumenten möjlighet att själv ta ställning huruvida han eller hon är beredd att betala mer för sina produkter.
Med tanke på den stora förkärlek som finns för såväl den svenska landsbygden som djurhållningen torde det förhoppningsvis kunna få en viss effekt. Det är dock ingen mirakellösning, utan fler sätt stödja de svenska bönderna lär liksom nu vara nödvändigt framgent. Med tanke på de små och stora matskandaler som ständigt blossar upp, blir det tydligt att det svenska lantbruket är värt att värna.
De tycker också svenskarna, så låt dem veta vad de köper.