En röst i öknen för Östersjöns räddning
Det är som det brukar. I känsliga utrikespolitiska frågor lägger vi oss platt för stormakterna.
Detta är en ledare. NT:s ledarsida är moderat.
Det behöver inte handla om krig och fred, utan också exempelvis miljöpolitik. På DN Debatt konstaterar professor emeritus och tidigare ambassadör Krister Wahlbäck att Östersjöns miljö nu offras eftersom Sverige vägrar bråka, nej ens knysta, när Tyskland och Ryssland i gammal god ordning delar upp intressesfärer mellan sig.
Det handlar om den planerade gasledningen mellan Viborg och Greifswald, som skall förse i första hand Tyskland med rysk gas. Tysklands tidigare förbundskansler Gerhard Schröder kom på tu man hand överens med Rysslands president Vladimir Putin och fick en välbetald ordförandepost i det rysk-tyska (i praktiken Kremlkontrollerade) gaskonsortiet.
Däremot har det varit påfallande tyst om miljökonsekvenserna. Bygget av gasledningen leder nämligen till att miljöfarligt bottensediment virvlar upp, för att inte tala om alla minor, ammunition och andra rester från krig och tidevarv när dumpning till havs sågs som en "miljövänlig" lösning. 70 meter över havsytan och strax utanför Gotlands östkust skall ett bullrande kompressionstorn byggas. Förutom att bygget också kan få säkerhetspolitiska konsekvenser (Moskva har ju gubevars rätt att bevaka sina intressen i form av gasledningen!) kan fisket påverkas negativt under lång tid.
Det märkliga är dock att Sverige i form av regering (och riksdag) är tyst som en mus. Wahlbäck funderar över varför men kan inte tänka sig något annat än att ministären Persson inte vill stöta sig med europeiska stormakter. Det konstiga är dock att exempelvis miljöpartiet inte protesterar eller att det över huvud taget inte förs något debatt i medierna.
En anledning till tystnaden kan vara att Sverige hoppas få köpa billig gas att ersätta olja med. Den tanken tycks ha gått Wahlbäck förbi. Låt vara att den deklarerade energipolitiken är av annat märke (olja skall inte ersättas med gas) men det är ungefär som säkerhetspolitiken under det kalla kriget. Sverige är formellt neutralt mellan två onda kålsuparstater till supermakter, men samarbetar i hemlighet med den ena.
Fast mest handlar det nog om vanlig flathet. Det är fegt, men också dumt. Det signalerar en slapp utrikespolitik, samtidigt som Sverige har goda möjligheter att få stöd för en hårdare hållning i såväl Polen som de baltiska staterna. Inom EU finns ett betydande missnöje med Tysklands själviska uppträdande och den tyska miljörörelsen skulle lyssna på de svenska argumenten.
Istället tillåts alltså en gasledning rätt över den svenska kontinentalsockeln. Så mycket är vår nationella suveränitet och bedyrade omsorg om miljön värd i praktiken.