”Vi passade på. Det var ge och ta som gällde” säger den tidigare kabinettssekreteraren och biståndsministern med mera Pierre Schori (S). Han har just tillfrågats av Dagens Nyheter om hur han såg på det hemliga informationsutbytet med Sovjetunionen under det kalla kriget. I DN tisdag avslöjar tidningen delar av innehållet i en ny bok, där den tidigare chefen för Säpos kontraspionage Olof Frånstedt avslöjar hemliga möten mellan å ena sidan Schori, Sten Andersson och Anders Thunborg – samtliga tunga socialdemokrater – och höga företrädare för den sovjetiska beskickningen i Sverige.
På dessa möten under 60- och 70-talen dryftades allt mellan himmel och jord frispråkigt. Syftet var enligt Schori att ”underminera kommunismen” med kontakter.
Fantastiskt! Undrar hur länge han väntat på att få presentera den väl tillrättalagda nödlögnen?
Förvisso, så kallat förtroendeskapande åtgärder var en bärande del av socialdemokratisk utrikespolitik. Dubbelspel en annan. Just genom Sveriges hemliga samarbete med USA och Nato var det kanske nödvändigt att sända ut förvirrande signaler.
Dåtidens utrikespolitik bör dock bedömas utifrån dåtidens förutsättningar. Dubbelspelet var till svensk fördel, på samma sätt som det famösa IB faktiskt fyllde sin funktion. Äldre svenska kommunister brukar tjuta över hur hemsk åsiktsregistreringen var, men glömmer att de själva företrädde ett parti som gärna gick i diktaturens ledband och länge var öppet stalinistiskt.
Fast det finns en annan sida av saken också. IB handlade inte bara om verklig oro för gamla stalinister och nya maoister med flera, utan också i praktiken att slå vakt om Socialdemokraternas monopolliknande ställning inom fackföreningsrörelsen.
Därför är det inte förvånande att Schori, Anderson och Thunborg i samtal med förstesekreteraren på Sovjetunionens ambassad Michail Streltsov beklagade sig över hur den då nye svenske kommunistledaren C H Hermansson försökte framställa sig som en mjukis och därför stal inflytande (och röster) från Socialdemokraterna. Socialdemokraterna försökte alltså utöva påtryckningar mot svenska kommunister via Moskva!
Uppenbarligen dryftades en mängd inrikespolitiska frågor med Streltsov, också förhållandena inom socialdemokratin. Man kan bara fundera över hur väl insatt statsminister Tage Erlander var i allt detta. IB informerades åtminstone med stor noggrannhet. Den ”interna” – det vill säga jämfört med Säpo mer socialdemokratiskt kontrollerade – underrättelsetjänsten skulle ju ha sitt.
Schori, Andersson och Thunborg var förvisso inga landsförrädare in spe, däremot kan man möjligen fråga sig om just Anderssons intima relationer bidrog till hans överdrivet försiktiga agerande när balterna började frigöra sig från kommunistoket på 80-talet. Fast framför allt påvisas en situation där stat och parti håller på att bli ett och där detta parti, Socialdemokraterna, dessutom bedriver ett minst sagt mångbottnat och svårtolkat skådespel med svenska folket som mer eller mindre aningslösa statister.