Går det att vara nöjd med att 40 procent av EU:s budget framgent kommer att gå till jordbrukssubventioner? Ja, åtminstone om alternativet vore 50 procent eller ännu mer …
Varje vän av marknadsekonomi får helt enkelt vara glad för det lilla när EU:s institutioner samlas för att i god planekonomisk anda bestämma vem som ska få vad ur den gemensamma kassan. Även om det finns en historisk förklaring är Europas genomreglerade jordbruk något av en bisarr anakronism, som nästan hade passat bättre på andra sidan järnridån på tiden det begav sig.
Och ändå går det att vara relativt (mycket relativt!) nöjd med jordbruksministrarnas överenskommelse. Att tala om ett trendbrott när de samlade kostnaderna uppgår till nästan 400 miljarder euro känns helt fel, men för en gångs skull var det inte bara sedvanlig kohandel statsråden ägnade sig åt i Bryssel.
För första gången krymper till exempel EU:s totala budget. Jordbrukssektorn tillåts inte växa ytterligare. Till och med de motsträviga franska protektionisterna har tvingats backa. Storjordbruk där och i de andra medlemsländerna riskerar i framtiden att förlora upp emot 40 procent av dagens stöd. Den förda politiken kommer att gynna mindre jordbruk, likaså ekologiskt framställda varor. Naturskyddet stärks, likaså djurskyddet – åtminstone i teorin.
Jordbruksminister Eskil Erlandsson (C) kan dessutom vara nöjd med att Sverige bland annat fått gehör för att jordbrukspolitiken måste vara avpassad för länder, likt vårt, med stora skogs-arealer.
Riktigt klart är det ändå inte. Även om företrädare för Europaparlamentet deltagit i överenskommelsen är det fortfarande upp till samma parlament att stödja eller förkasta den nya kompromissen, framförhandlad av det irländska ordförandeskapet. I skrivande stund finns ännu inte någon helt färdig överenskommelse.
Vissa tycker måhända att det börjar bli lite väl många kockar för den europeiska soppan. Det ligger något i det, samtidigt som parlamentets ökade inflytande avspeglar en önskan om att minska EU:s så kallat demokratiska underskott (i sig ett något förvirrat begrepp). Dessutom intar parlamentet ofta en mer progressiv hållning i jordbruksfrågor. När ministerrådet möts handlar det snarare om ett bilateralt givande och tagande, men det egna landets särintressen i centrum. Färre tänker på helheten och det är en förklaring till EU:s överdimensionerade jordbrukspolitik.
För orimligt stor är den fortfarande. Att Erlandsson ser det som en seger när han och andra lyckats stoppa ytterligare regleringsiver av främst sydeuropeiskt märke säger en del om utmaningarna. Det finns mycket att göra innan vi ens kan tala om en någorlunda fri jordbrukssektor.