Ett oskrivet blad i historieböckerna
Bilden av olika svenskars insatser under andra världskriget behöver breddas.
Detta är en ledare. NT:s ledarsida är moderat.
Under senare år har flera intressanta böcker publicerats om svenskar som av olika skäl lät sig rekryteras till den tyska militären. En del var antikommunister, andra var nazister och några hade säkert andra skäl. De flesta stred i SS-förband och de som klarade sig tillbaka till Sverige höll av lätt insedda skäl oftast tyst om det.
Denna dunkla bild av svenskars insatser under andra världskriget har haft en ljus motbild. Raoul Wallenbergs insatser för judarna i Ungern och Folke Bernadottes Vita bussar har varit ljus i mörkret för ett neutralt Sverige, som samtidigt blev rikt på försäljning av malm och kullager och som upplät sitt territorium för tyska trupptransporter. Ungefär så ser bilden ut i våra historieböcker.
Men det finns oskrivna blad. Enligt en ny bok (Svenskar i krig 1914-45) i ärendet lät sig 193 svenskar enrolleras i SS-tjänst. En i sammanhanget blygsam siffra och ett misslyckande för nazisterna. Däremot står det väldigt lite i våra historieböcker om de tusentals svenskar som sökte sig till den allierades sidan och slogs mot nazisterna. Slentrianmässigt brukar det nämnas att många svenska sjömän deltog i konvojerna över Atlanten. Sannolikt står det väldigt lite om de som tog värvning i brittiska-, ryska-, eller amerikanska armén. Totalt beräknas ett tusental ha deltagit på de allierades sidan i stridande förband och runt 8 000 sjömän bidrog till segern.
En person som försvunnit ur den svenska historieskrivningen är Raoul Nordling. När Frankrike i augusti i år firade 60-årsdagen av Paris befrielse var Nordling ett av föremålen för fransmännens tacksamhet. Nordling var svensk generalkonsul i Paris under kriget och den som fick tyskarnas befälhavare i staden, Dietrich von Cholititz, att inte följa Hitlers order att spränga och bränna Paris om han tvingades kapitulera, dessutom lyckades han rädda närmare 4 000 fångar från att avrättas när Gestapo tömde sina fängelser.
Efter kriget förärades Raoul Nordlig Hederslegionens storkors och blev tillsammans med general Eisenhower och Winston Churchill hedersmedborgare i Paris. Det har gjort flera filmer om händelserna bland annat spelade Orson Welles Nordlig i filmen "Brinner Paris?" från 1966.
Av svenska UD fick Nordling en utskällning för att han inte följt det diplomatiska protokollet. Hans memoarer utkom på svenska först i år.
Varför Nordlings och tusentals andras insatser för de allierade i det närmaste försvunnit ur historieskrivningen är svårförklarligt. Kanske passar de illa in i bilden av Sverige som neutralt. Intresset verkar nu växa och förtjänsterna är många av att historieskrivningen breddas.