Det svenska utbildningshaveriet har väckt uppmärksamhet världen över. Och det med rätta – den svenska skolan har nämligen gått från att ha varit ett framgångsrikt till ett avskräckande exempel.
I den amerikanska tidskriften National Review (21/7) har den svenske ekonomen Tino Sanandaji bidragit med ett tänkvärt inlägg i debatten.
Han replikerar på en artikel i tidningen Slate, i vilken artikelförfattaren, Ray Fisman, lägger stor vikt vid att de problem vi ser i dag beror på det fria skolvalet såsom det är utformat i Sverige. Att de dåliga resultaten endast skulle bero på den saken är en alldeles för enkel slutsats, men den kanske verkar tilltalande i ett utifrån-perspektiv – särskilt om man råkar ha ett vänsterperspektiv och motsätter sig friskolor av princip. Det är trots allt en minoritet av de svenska eleverna som går i friskolor och de offentligt drivna skolorna har enligt PISA:s mätningar försämrats i ännu högre utsträckning, något Sanandaji också påpekar. Roten till problemet kan alltså svårligen vara så lättidentifierad.
Sanandaji ställer sig positiv till såväl friskolor som det fria skolvalet, men påpekar att de svenska politikerna och samhället var alldeles för naiva i utformandet av systemet, vilket han förmodligen har alldeles rätt i. Han nämner betygsinflation, handplockande av elever och nedstängning av skolor som några exempel på vad som hade kunnat undvikas med ett hårdare och med detaljerad regelverk. Vissa av effekterna har kunnat uppkomma tack vare det, i detta avseende, milda regelverk friskolorna verkar inom.
Ges vissa kapitalister möjligheten att fuska, så tar de den, som Sanandaji påpekar. Av den anledningen ska man förhindra att något sådant möjliggörs, genom att skriva detaljerade och hårda avtal.
Trots dessa allvarliga misstag ställer sig fortfarande en betydande del av allmänheten positiv till friskolor. Lyckas man få bort de problem som hittils har visat sig, kan man förmodligen få betydligt fler att acceptera privata aktörer inom välfärdssektorn. Det hela handlar som sagt om vilka möjligheter man ger företagarna att verka efter.
Om inte det fria skolvalet, vilka anledningar ser då Sanandaji till skolans kris? Han menar först och främst att det är svårt att veta, eftersom utvecklingen har pågått så länge. Han pekar dock ut skolans kommunalisering under Göran Persson (S), den nya radikala pedagogiken och kanske i synnerhet det minskade tempot som tre viktiga faktorer. Här gör han i mångt och mycket en liknande analys som professor Inger Enkvist, som på ett fördelaktigt sätt har identifierat skolans problem i en rad böcker. Dessa faktorer hänger på flera sätt ihop och den ena förstärker tyvärr den andra, vilket gör att problemen tyvärr bara lär fortgå.
Att peka på friskolereformen som den mest avgörande anledningen till skolans kris är för enkelt. Det blir alltmer uppenbart att skolans kris beror på en rad faktorer som sammanfallit under flera decennier, något alliansregeringen i viss mån försökt återställa. En sådan process tar dock lång tid. Vid ett eventuellt regeringsskifte är risken hög att många av de genomförda reformerna rivs upp. Ett sådant scenario skulle inte innebära att vi hamnade i en tid då den svenska skolan var ett föredöme, utan precis då problemen började uppkomma som värst.