EU:s mörkaste stund
Detta är en ledare. NT:s ledarsida är moderat.
Enligt uppgifter i den franska tidningen Paris Match hade USA:s chefsförhandlare Richard Holbrooke, beordrats av den dåvarande Clintonadministrationen att offra Srebrenica.
Andra vill modifiera de uppgifterna. Utrikesminister Carl Bildt, som vid tiden var EU:s chefsförhandlare, menar att Paris Match blandat samman olika tidpunkter. I den mån Srebrencia offrades var det först efter massakern då staden i praktiken var en rent bosnienserbisk stad. Alla muslimer hade då körts iväg eller mördats.
Vem som har rätt eller fel i varje detalj är inte lätt att avgöra, men hela det ovanstående resonemanget avslöjar det smutsiga spel som pågick i det sönderfallande Jugoslavien under 1990-talet. Härvidlag försökte förmodligen såväl Holbrooke som Bildt och många andra göra sitt bästa utifrån givna förutsättningar. Att det inte räckte längre berodde dels på att EU, USA och FN kom sent in i matchen, dels på den europeiska naiviteten och dels på oviljan att engagera sig militärt.
Efter att Jugoslavien definitivt börjat falla sönder 1992 skickade EU till exempel obeväpnade observatörer, iklädda löjliga blå overaller med de tolv stjärnorna på ryggen! Snart nog insåg de krigförande parterna - och inte minst då de mest aggressiva och starkast rustade bosnienserbiska banditgängen - att omvärlden inte tänkte stoppa den blodiga huggsexan. Omvärlden tycktes inte ens inse vad som pågick.
Det som gjorde mig mest konfunderad (och frustrerad) medan styckningen av Jugoslavien pågick var inte främst den cyniska låt gå-politiken. Nej, det verkligt smutsiga var den dubbelmoraliska retoriken. Folk som talade om "aldrig mer" (syftande på folkmorden under andra världskriget), men som samtidigt hävdade att förhandlingar var att föredra före vapenmakt när det gällde att skydda civila i Bosnien-Hercegovina. Så kan pacifismen också se ut!
Dessa förhandlingar handlade i grund och botten om en successiv anpassning efter rådande förhållanden på slagfältet. Den som hade störst framgångar där, kunde också påräkna större västliga eftergifter när det gällde att flytta flaggor på fredsförhandlarnas kartor.
Medierapporteringen präglades också den av en viss naivitet, det talades till exempel hoppfullt om att skapa ett sorts bosniskt Schweiz med självstyrande kantoner. I förlängningen ledde allt detta till att den etniska rensningen (ett nytt ord från 90-talet) accepterades och i viss mån också uppmuntrades. Huggsexan blev intensiv när det gällde att fastställa framtida gränser och människor som råkade bo "fel" (till exempel muslimerna i Srebrenica) kastades ut eller mördades.
Det är lätt att vara efterklok och vi var nog många som chockades över det extrema våldet på Balkan, när kommunismen i andra delar av Östeuropa föll under betydligt lugnare former. Men visst offrades Srebrenica. Och eftergiftspolitiken luktade lika illa som ett drygt halvsekel tidigare.