I denna process spelade moderniseringen av jordbruket en nyckelroll. Industrin krävde arbetskraft och om inte jordbruket moderniserades samtidigt hade inte arbetskraft kunnat flyttas från landet in till städerna. Industriägarna hade istället förlagt sin produktion till något annat land.
Något som Sverige under denna period lyckligtvis slapp var människor från andra rikare länder som ville hjälpa till genom att köpa ”rättvisemärkta” varor. För då hade vi kanske levat kvar som fattiga bönder.
Organisationen Fairtrade har varit mycket framgångsrik med att marknadsföra sin idé om ”rättvis” handel. Fairtrades symbol finns överallt i butikerna. Ytterst få människor vet dock något om hur Fairtrade fungerar och hur det påverkar jordbrukets utveckling.
Fairtrade brukar tala om att arbetare på plantager ska ha rättvisa arbetsvillkor – anständig lön, fackliga rättigeheter och så vidare. Sämre är organisationen på att tala om hur man försöker sätta marknadens prissättning ur spel.
Kärnan i Fairtrades prissättning är att små jordbrukare ska få ett garanterat minimipris oavsett vad marknadspriset är för tillfället. Argumentet är att marknadspriset kan skifta snabbt vilket kan göra att jordbrukaren får ett pris för sina grödor som ligger under hans kostnader, det vill säga att marknadspriset ligger så lågt att han gör en förlust och kanske riskerar konkurs.
Genom att vädja till rika européers goda vilja ber Fairtrade därför konsumenterna att betala ett högre pris än normalt för att säkerställa att jordbrukaren inte måste sälja med förlust.
Men vad som inte sägs är att detta också har en baksida. Hur vet vi att jordbrukaren har gjort sitt bästa för att arbeta effektivt? Kan det vara så att han har onödigt höga kostnader och att det är därför han riskerar konkurs om marknadspriset sjunker?
Fairtrade befolkas av människor med ett gott hjärta, men med begränsat sinne för ekonomi. För om man garanterar en jordbrukare ett minimipris som gör att han aldrig går med förlust, vilka incitament har han då att förbättra sin verksamhet? Han får ju betalat alldeles oavsett vad han gör.
Utan incitament att göra vinst och undvika förlust stannar viljan att utveckla och effektivisera av. Det kan låta grymt när man säger att det är bra om ineffektiva jordbrukare slås ut, men utan modernisering av jordbruket kommer dessa fattiga samhällen att förbli fattiga.
Men vad händer med bonden som gör konkurs? Blir inte han då ännu fattigare? Nej, inte om det samtidigt också finns en pågående industrialieringsprocess. För då kan han flytta in till stan, och där kanske till och med tjäna det dubbla mot vad han skulle ha gjort som jordbrukare.
En industrialisering är smärtsam att gå igenom. Sveriges historia vittnar om det. Men den vittnar också om var allt till sist landar. Till sist blev Sverige rikt. Men detta hade inte skett om ekonomiskt okunniga filantroper hade krävt av oss att inte utveckla vårt jordbruk.