Socialdemokraternas Håkan Juholt har förmodligen genomlidit sin tuffaste period som politiker i karriären. Partiet genomför nu krishantering på avancerad nivå. Juholts misstag och fiffel med bostadsbidraget ska omvandlas till att ett elakt "mediadrev" jagat honom på grund av "otydliga regler". Att Juholt ansåg att riskdagen och skattebetalarna skulle betala hans sambos boende i flera år och dessutom skickade in en ny ansökan efter att hans assistent meddelat att det var fel ska sopas under mattan. Allt är någon annans fel (som vanligt).
Centerledaren Maud Olofsson avgick för en knapp månad sedan, inom ett par månader kommer Lars Ohly att lämna över Vänsterpartiets staffettpinne till en eller möjligen två efterträdare. Miljöpartiet har redan bytt sina språkrör.
Förmodligen kommer Kristdemokraternas Göran Hägglund att få förnyat förtroende på partiets riksting i januari 2012. Men han har blivit öppet utmanad av kollegan Mats Odell. För tillfället har Hägglund ett betydande övertag i antalet partidistrikt som stöder honom gentemot sin utmanare. Den interna oppositionen tycks centrerad kring huvudstaden och Uppsala.
Även om Göran Hägglund får en majoritet med sig på rikstinget sitter han förmodligen lösast av riksdagens partiledare. Hägglund är både kompetent och trevlig, men tycks inte leverera det som en del i partiet vill. Det öppna uppror som pågår i KD hade inte varit möjligt om opinionssiffrorna varit någon procentenhet bättre.
Tidigare statsminister Göran Perssons (S) intervjuades under sin tid vid makten kontinuerligt av journalisten Erik Fichtelius. Intervjuerna blev dels en dokumentär och dels en bok med titeln "Aldrig ensam, alltid ensam". Jag tror det är en väldigt passande beskrivning på jobbet som partiledare. Vägen dit kan vara lång och stundvis hård. Väl framme vilar ansvaret tungt på partiledarna. Så länge man lyckas och lockar väljare slipper man i bästa fall intern kritik, går det sämre är det många som gärna (anonymt) påpekar ens brister för utvald media.
Frågan är om det inte är lättare att sänka ett parti än att lyfta det för en partiledare. Carl Bildt (M) var på sin tid som partiordförande betydligt populärare än sitt parti, framför allt efter valförlusten 1994. Nämnde Persson var under sina sista år vid makten synonym med sitt parti. Han styrde till synes allt som skedde och hanterade statsråd som andra hanterar sin smutstvätt. I valrörelsen 2006 misslyckades Persson i grunden med att leverera någon som helst framåtsyftande politik och valfiaskot var ett faktum.
Det är förmodligen en riktigt fin utsikt från den politiska toppen, men det är förmodligen väldigt ensamt och väldigt långt ner till botten. Uppenbarligen är det inte alla som är av det rätta virket för uppdraget.