Vad hade Palme gjort? Många ställer förmodligen frågan just i dag, inte bara för att det är 25 år sedan han mördades i Stockholm, utan också med tanke på Nordafrikas revolution.
"Dessa satans mördare", "diktaturens kreatur" - det finns goda skäl att anta att han sagt något liknande om regimen i Libyen. I andra europeiska huvudstäder, och i Washingon, hade makthavarna varit chockade. Och i Nordafrika hade folket jublat.
Samtidigt utgör det ovanstående rent önsketänkande. Det förutsätter att det går att översätta hans krafts dagar - det tidiga 70-talet - i moderna termer. Det går inte. Den politiska situationen var en annan och vissa av de regimer som nu störtats har sina rötter i den arabnationalistiska socialism som Palme hyllade på tiden det begav sig.
Hade inte Palme mördats utan suttit kvar, och dessutom vunnit valet -88, hade hans "demokratiska socialism" hur som helst krossats av Berlinmurens fall. Om inte Palme mördats, och han fortfarande varit i livet, är det sannolikt att dagens hyllningskörer i stort sett lyst med sin frånvaro. Men mordet låste bilden av honom själv i en, om man så vill, idealiserad uppfattning av Sverige anno 1986.
Palme tog över en socialdemokrati och ett Sverige som varit påtagligt inåtvänt sedan åtminstone andra världskriget. Hans inriktning var långt mer internationell än någon tidigare och han symboliserar därmed i sig själv en nation som sökte sin roll i omvärlden.
Paradoxalt nog innebar denna internationalisering samtidigt början på slutet för den "sonderweg" som det svenska folkhemmet utgjort. Sverige har i dag normaliserats i förhållande till övriga Europa. Vi är inte längre halvfanatiskt neutralistiska, hela vårt samhälle är långt liberalare än det på en och samma gång ganska ålderdomliga och påtagligt socialistiska 70-talssverige.
Och Sverige är inte längre en demokratisk enpartistat, styrd av en socialdemokrati med exceptionellt folkligt stöd och utan behov av maktdelning. I dag är Socialdemokraterna ungefär lika framgångsrikt som vilket genomsnittligt europeiskt broderparti som helst.
Den konfliktsökande Palme var en politikerpersonlighet av kontinentalt snarare än ursvenskt snitt. Han bröt det välmenande men också förslöande nationella samförståndet och tvingade den svenska högern att formera en effektiv opposition. Moderaternas framväxt som ledande borgerligt parti hade försvårats utan Palmes universalmotstånd.
Omvärlden hade förstås trängt sig på alldeles oavsett Palmes medverkan, men utan honom hade det förmodligen gått långsammare och mer motvilligt. Dagens Sverige skiljer sig på många sätt påtagligt jämfört med vårt land för ett kvarts sekel. Men då var vi faktiskt redan på väg.