Onsdagen den 7 januari kommer för alltid att vara inskriven i historien som en av de värsta dagarna för den fria pressen och yttrandefriheten. Massmordet på tio tidningsmedarbetare (fyra satirtecknare och sex journalister) och två poliser i Paris är på alla sätt en vidrig handling av fega extremister och samtidigt en bitter påminnelse om att den frihet vi tar för given kommer med ett pris.
Dödssiffran har dock inte stannat vid de tolv som mördades under onsdagen. I skrivande stund har även en kvinnlig polis fallit offer. Polisen uppger samtidigt att man lokaliserat de två bröder som är huvudmisstänkta för terrordådet strax norr om Paris.
Omvärlden har reagerat med fasa för dådet och sympati för offren och för Frankrike. Attentatet mot Charlie Hebdo ses med rätta som ett angrepp på den civiliserade världen där frihet, demokrati och allt som hör därtill är grunden för samhällsbyggandet.
Man kan ha många åsikter om de satirteckningar som Charlie Hebdo publicerade, men ingen kan hävda att de inte skulle fått publiceras. Satir ska svida lite, och bra satir gör det definitivt. Blir man förnärmad eller rent av ”kränkt” är det ens eget problem. Poängen med satir, nu liksom tidigare i historien, är att häckla och störa makten i dess olika former. Kungar, presidenter, direktörer, diktatorer, påvar och andra religiösa företrädare befinner sig ständigt i satirikerns målfång. En politisk örfil med riktning uppåt. Man behöver inte alltid hålla med för att inse betydelsen eller för att respektera deras rätt att uttrycka sig.
Argument som givetvis är helt bortkastade på religiösa fanatiker, människor med en statisk världsbild och utan intellektuell kapacitet att se bortom de uppfattningar som ligger till grund för deras irrläror. Press- och yttrandefriheten har inget värde för den som redan har sitt samhällssystem klart och färdigt. I en fanatikers vantolkning av sitt paradis finns inget behov av vare sig yttrandefrihet, pressfrihet eller satiriker som häcklar härskaren. Och på vägen dit är blir det därmed legitimt att kallblodigt mörda dem som företräder något annat.
Press- och yttrandefrihet är absoluta nödvändigheter i ett demokratiskt samhälle. Demokratin kräver såväl debatt som granskning och ifrågasättande. Demokratin blir aldrig klar, den utvecklas och förnyas när nya tankar bryts mot gamla. Där medborgarna avgör framtiden och väljer sina ledare i fria val.
Samtidigt ska vi vara medvetna om att yttrande- och pressfriheten ständigt utmanas. Beslutsfattare av olika slag ser gärna att den beskärs när de passar deras intressen. Yttrandefriheten är dock en förmån och en rätt som varken ska inskränkas eller förändras. Varje steg bort från detta är en rörelse i fel riktning.
Fanatikernas försök att med våld tysta kritiken och störta det öppna samhället kommer aldrig att lyckas. På samma sätt som vi bäst försvarar den med pennan krävs ibland även svärdet för dess försvar.