Fotbollssverige befinner sig i chock efter helgens dödsfall med anknytning till matchen mellan HIF och Djurgården i Helsingborg. Resten av Sverige undrar kanske var det hela ska sluta. För nästan oavsett hur dödsfallet uppstod (polisen arbetar efter brottsmisstanken dråp) utgör händelsen en upptrappning av det som ibland kallas läktarvåldet.
Något läktarvåld var det dock inte fråga om, personen i fråga (en Djurgårdensupporter) dog på grund av våld utövat utanför arenan. Att som exempelvis idrottsminister Lena Adelsohn Liljeroth (M) nu föreslå att ståplatserna avskaffas kan i och för sig vara bra – men det gör måttlig nytta när de största problemen ska lösas. Nämligen det gängliknande våldet på stan. I Helsingborg föregicks dödsfallet av en stökig helg, där bland annat Djurgårdensupportrar slog sönder en restaurang och misshandlade en av gästerna.
Enligt förre landshövdingen i Östergötland Björn Eriksson, som på regeringens uppdrag utrett våldet domineras detsamma av en relativt liten grupp om drygt 500 personer. Väl att lägga märke till är dessa dock inte jämnt fördelade över Fotbollssverige. Vissa klubbar är mer drabbade än andra och Stockholmslagen har ofta ett inte oförtjänt dåligt rykte.
Ibland handlar det om dubbla supporterskaror, där de vanliga supporterklubbarna tar avstånd från huliganerna. Detsamma brukar klubbledningarna göra, ändå har det emellanåt avslöjats nära kopplingar på olika nivåer. Detta är oacceptabelt och ett nästan övertydligt exempel på att klubbarna – liksom Svenska fotbollsförbundet i stort – inte tar utvecklingen på fullt allvar. Antingen det beror på oförmåga eller ovilja (sannolikt en kombination) kvittar det. När våldet eskalerar är frågan långt ifrån något klubbarna kan lösa på egen hand.
Det är en fråga för hela samhället.
Eriksson har föreslagit flera reformer, men hittills är det bara det utökade tillträdesförbudet för våldsverkare som genomdrivits. Ett problem med Erikssons förslag är också att de huvudsakligen kretsar runt arenorna – trots att uppgörelser mellan mer eller mindre kriminella supporterskaror numera kan inträffa på helt andra platser. När huliganer härjar på stan drabbas också näringsidkare och en allmänhet som över huvud taget inte har med bollsporten att göra.
En möjlighet vore att betrakta dessa gäng som just detta, med viss likhet till annan organiserad kriminalitet. Det ena kan för övrigt leda till det andra, vilket varit fallet i Latinamerika.
Fotbollsförbundet kan emellertid inte luta sig tillbaka och hävda någon oskuld. Fotbollen är inte någon skyddad zon och finns det problem av olika slag – i detta fall grovt våld – har samhället både en rättighet och skyldighet att stävja desamma. Förbundet måste sätta problemklubbar under tryck. Hot om totalförbud för supportrar vid bortamatcher har nämnts. Utkastning från seriesystemen – det vill säga i praktiken nedläggning – kan inte uteslutas.