Måndagen var dagen då de tunga elefanterna dansade på Folk och Försvars rikskonferens i Sälen. Först ut att stjäla spaltutrymme var Moderaterna, som genom sin försvarspolitiske talesperson Hans Wallmark gjorde avbön för begångna misstag de senaste åren. Självkritiskt utlovar han att väljarna ska känna igen sitt gamla parti framdeles, åtminstone i försvarsfrågor.
En annan som alltid gjort sig känd för klarspråk är överbefälhavare Sverker Göranson. Han varnade för att de måttliga tillskott i försvarspolitiken som hittills genomförts inte räcker till givet det försämrade säkerhetspolitiska läget i vårt närområde (och i synnerhet inte nu när terroristhotet ånyo gjort sig påmint, skulle man kunna tillägga). Framför allt krävs ett ökat tillskott i närtid, men det är inte så att de totala behoven minskar på längre sikt.
ÖB vill både ha fler stridsflygplan och ubåtar, men är beredd att skjuta på dessa satsningar så länge dagens krav på utökade förbandsövningar och personligt soldatmateriel inte är uppfyllt. På såväl kortare som längre sikt måste personalförsörjningen garanteras.
Även givet en sådan omfördelning räcker dagens budget inte till. Försvarsmakten har tidigare uttryckt ett behov om tillskott i storleksordningen minst tre till fyra miljarder kronor extra årligen i tio års tid. Under gårdagen nöjde sig Göranson att tala om ”årliga miljardbelopp”. Det är ändå något helt annat än de nålpengar regeringarna (borgerliga eller rödgröna) hittills erbjudit.
Det är också något att komma ihåg när försvarsminister Peter Hultqvist (S) uttalar sig. Vi vet inte vad hans löften är värda. Fast vi kan ju alltid hoppas.
Hultqvist var tydlig nog under måndagen. Försvarsministern avvisade visserligen en Nato-utredning, men i övrigt har han i stort sett rätt på punkt efter punkt. Överenskommelsen med Finland om att inleda gemensam övningsverksamhet är kort och gott utmärkt. Ett sådant samarbete går att utveckla långt bortom bara övningar.
Vad gäller den svenska försvarspolitiken ska förbandsverksamheten stå i centrum och övningsverksamheten måste öka. Personalförstärkningen måste garanteras och på den punkten vill Hultqvist ha en plan B, vilken uppenbarligen omfattar återinförd värnplikt i en eller annan form i händelse av ytterligare försämrat säkerhetsläge i vår omvärld.
Försvarsministern kräver hårdare prioriteringar – precis som ÖB på bekostnad av närtida, dyra materielsatsningar. Men han konstaterar också att de reella ekonomiska behoven är stora. Det blir knäckfrågan, som bör ställas till såväl Stefan Löfven som hans finansminister Magdalena Andersson. Är det fortfarande de moderata företrädarna Fredrik Reinfeldts och Anders Borgs ”särintressepolitik” som gäller? Eller har försvaret åter bli ett allmänintresse på riktigt?