Fortare snurr i studentfabriken
Svensk högskolepolitik har allt för länge präglats av kvantitativ genomströmning och mindre om innehåll.
Detta är en ledare. NT:s ledarsida är moderat.
På två punkter får dock regeringen in halvhyfsade träffar. Dels att alla högskolor inte skall få rätt att examinera den nya europeiska mastersexamen och att kvoteringen till vissa utbildningar försvinner. Målet att femtioprocent av varje årskull skall läsa vidare ligger fast och hjulen skall helst snurra fortare i studentfabrikerna. Debatten om examinationsrätten har bara börjat och en försiktig gissning är att många nya, mindre högskolor flitigt kommer att uppvakta utbildningsministern.
Regeringens högskolepolitik har länge varit felriktad. I strävande efter att på alla upptänkliga sätt bredda vägen in i högskolevärlden har kunskapen och innehållet blivit underordnat. Femtioprocents-målet har blivit överideologi i en värld som bör styras av kunskapstörst och inte korvstoppning i massformat. Dessutom ställs sällan frågan om vilka jobb alla dessa nybakade akademiker skall få. Lång utbildning är tyvärr inget universalvaccin mot arbetslöshet.
Den borgerliga utbildningsrepliken ett par dagar efter Pagrotskys stund på scenen ger lyckligtvis hopp om bättring efter nästa riksdagsval. Om regeringens politik liknas vid full fart framåt har alliansen dragit i nödbromsen. Ingen mer expansion innan kvaliteten är säkrad. Dessutom vill alliansen riva upp det gamla systemet som kopplar ersättningen till antalet godkända elever, något som ökat genomströmningen utan att för den sakens skull ha givit eleverna bättre utbildning.
Borgerligheten vill också avskaffa regeringens urholkning av det akademiska innehållet i olika examina. En kandidatexamen skall till exempel innehålla just en kandidatkurs och inte som i dag när en examen kan bestå av endast nybörjarkurser. Vidare kräver alliansen det självklara när den anser att godkänt i engelska och svenska är grundkrav för att bli antagen på högskolan.
De borgerliga förslagen gäller dock inte bara studenternas situation. Regeringen har under sitt långa maktinnehav genompolitiserat lärosätenas styrelser. Socialdemokratiska regeringar har använt utnämningspolitiken för att belöna trotjänare med partibok framför kompetens. Alliansen vill nu att högskolorna och universiteten själva skall rekrytera och utse sina styrelser. Kopplingen mellan vetenskapen och partipolitiken skall brytas.
Trots små korn av nytänkande står regeringen intellektuellt still i högskolepolitiken. Istället för att identifiera och åtgärda de missförhållande som finns i dag väljer man att tillföra mer av den politik som skapat bekymren. Om målet är ett konkurrenskraftigt kunskapssamhälle i världsklass är kvalitet ett bättre ledord än kvantitet.