En ny situation, en ny vardag eller rentav en ny verklighet. Med braskande rubriker beskrivs vad som väntas följa på det grekiska parlamentsvalet, vilket som bekant vanns av vänsterpopulistiska Syriza.
Partiet missar visserligen den egna majoriteten, men Syriza-ledaren Alexis Tsipras har redan hittat en samarbetspartner: de nationalpopulitiska kamraterna i Oberoende greker. Det är ungefär som om Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna skulle göra gemensam sak här hos oss – fast aversionen mot EU är ju gemensam! Syriza fick drygt 36 procent i valet, mot knappt 28 för hittills styrande konservativa Ny Demokrati och medan socialdemokratiska Pasok, som länge var något av statsbärande parti, kollapsade och lyckades med knappt 5 procents stöd nätt och jämnt hålla sig kvar i parlamentet.
Uppenbarligen råder en ny partipolitisk situation. Men samtidigt är den påstått nya verkligheten mer av ”en vanlig sketen tisdag”, som katten Findus hade uttryckt det. För egentligen har ingenting förändrats.
Den grekiska ekonomin är lika dålig som tidigare och nationen lika beroende av utländska lån som någonsin. Huruvida det föreligger något förhandlingsutrymme mellan å ena sidan den grekiska staten och å andra långivarna i form av EU, Europeiska centralbanken (ECB) och Internationella valutafonden (IMF) kan diskuteras – fast det är i vilket fall som helst vad som brukar kallas en assymetrisk relation. Grekland är långt mer beroende av långivarna är tvärtom.
Skulle trojkan EU, ECB och IMF ställa in nästa utbetalning av nödlån står Grekland inför en akut finanskris inom loppet av någon vecka.
I det ljuset bleknar Tsipras fagra löften snabbt. Syriza vann valet på löften om att återanställa tiotusentals offentliganställa, höja löner och pensioner till förkrisnivåer, rulla tillbaka privatiseringar med flera reformer. Och så vidare, och så vidare. Den politik som bidrog till att krisen uppstod från första början ska alltså återinföras. Ren och skär vän-steridioti, omöjlig att verkställa.
I omvärlden är det visserligen inte någon som önskar ett grekiskt sammanbrott och blotta hotet om detsamma är faktiskt Tsipras enda starka kort vid förhandlingsbordet. Fast en eventuell omförhandling av lånevillkoren lär rimligtvis bara bli aktuellt givet att han är beredd att överge lejonparten av sina vallöften och presentera en realistisk reformpolitik i dess ställe. Lite tyder emellertid på detta. Därför står en grekisk statsbankrutt sannolikt på dagordningen.
Vad många – i Grekland och ibland annorstädes – verkar glömma är att demokratiska beslut inte går att verkställa med andras pengar. En som insåg detta på sin tid var Göran Persson i Sverige. Han konstaterade som bekant att ”den som är satt i skuld är icke fri”, därav hans just då impopulära men nödvändiga saneringspolitik.
Man kan ha många åsikter om motsvarande grekisk åtstramningspolitik. De senaste åren har en svag återhämtning dock börjat skönjas, men denna hotas nu av ett återfall i den ekonomiska krisens avgrund. Valet är – eller kanske snarare var – grekernas.