Att se vårtecken i februari är en riskfylld syssla. Ena dagen sol och dagsmeja. Nästa vargavinter igen.
Kanske är det därför EU-kommissionen målar upp framtiden (nåja, de närmaste två åren) i dämpade färger. Fast det finns faktiskt ljusglimtar.
En är att Tyskland - som vanligt - räddar EU från den värsta morasen. Också tyskarna har upplevt lågkonjunktur och nästa år väntas en tillväxt på relativt respektingivande två procent blankt.
Fast det är klart, för svenska förhållanden är det inget att yvas över! I år väntas tillväxten landa på måttliga 1,3 procent, men växer till nästan det dubbla 2014.
Unionen behöver framgångssagor, om än aldrig så relativa. Fast viktigast är förstås att krisekonomierna vänder. I framför allt Greklands, men också exempelvis Portugals, fall duger det att tala om en utplaning - på botten det vill säga. För även om våren kan anas i Aten har vi sannolikt inte sett slutet på eländet än. Återhämtningen sker utifrån mycket besvärliga förhållanden.
Krisekonomierna har tvingats till hårda besparingar och svåra prioriteringar. Mycket borde naturligtvis gjorts för länge sedan och det finns faktiskt lagar och regler också för den ekonomiska politiken inom EU, inte minst för euroländerna. Många tycks ha tagit desamma snarast som rekommendationer. Risken att på vanlig svenska åka dit har varit liten.
Nu råder räfst och rättarting. Som en omedelbar följd av eurokrisen har hårdare sanktionsmöjligheterna införts. Till exempel kommer budgetunderskott över tre procent inte att tillåtas.
Krismedvetandets praktiska konsekvenser kommer att prövas nästan omedelbart. En av EU:s ledande medlemsstater, Frankrike, är nämligen också en av de värre syndarna. Det franska underskottet på i år prognostiserade 3,7 procent väntas växa till nästan fyra under 2014. I ett läge när resten av Europa långsamt återhämtar sig går Frankrike motsatt väg och bryter dessutom mot de hårdare regler nationen själv förhandlat fram.
Förklaringarna är flerfaldiga, men att president Francois Hollandes vänsterpolitik nått vägs ände är redan uppenbart. Medan denne ägnat mödan åt löftespolitik, återställare och konstiga förmögenhetsskatter har han helt undvikit nödvändiga besparingar likväl som avregleringar och andra reformer.
När Storbritanniens premiärminister David Cameron nyligen utlovade ett omförhandlat EU-fördrag (och folkomröstning) kritiserades han med rätta hårt eftersom det är synnerligen olämpligt att särbehandla enskilda medlemsstater. Det är inte annorlunda med Frankrike. De regler regeringar i Stockholm, Aten och annorstädes måste leva upp till gäller faktiskt också i Paris.