Fransk dressing
Detta är en ledare. NT:s ledarsida är moderat.
För andra kan det tidvis gå bättre. Frankrike var ett tag älskat för kritiken mot Irakkriget. Att denna franska fredskärlek, uttryckt i lagom pompösa termer av självaste president Chirac, i själva verket kunde vara uttryck för en dold agenda var det få som tänkte på. Än färre ville komma ihåg de dagar då samme Chirac sprängde atombomber i Stilla havet och det talades om att bojkotta franska viner.
Så kolliderar verkligheten med mediebilden. Det hade varit så mycket enklare om de franska ungdomskravallerna drabbat Förenta Staterna. Då hade det först och främst talats om raskravaller (vilket alltid går bra på andra sidan Atlanten men aldrig här). Vidare hade orsakssambanden varit klara och tydliga, åtminstone med de rätta vänsterglasögonen på nästippen. Boven hade hetat hänsynslös amerikansk kapitalism. Naturligtvis!
Men den franska modellen är inte lika enkel att angripa. En europeisk välfärdsstat och som sådan inte allt för olik den svenska modellen. Dessutom en sorts märklig blandekonomi där staten driver storföretag. Sist men inte minst en regering med Dominique de Villepin, ni vet fredsängeln från Irakkriget, i spetsen.
Oj, så besvärlig verkligheten kan vara!
Kanske kan vi, åtminstone om vi vill, lära något av de franska kravallerna. Nämligen att verkligheten kan vara mer komplicerad än vad som går att trycka in i några enkla schabloner. Kanske också att Europa inte nödvändigtvis måste vara en bättre plats att leva på än USA.
Nåväl, säger kanske någon, Sverige är ändå något annat än Frankrike. Så är det säkert. På samma sätt som New York inte är New Orleans eller Boston är Los Angeles. Fast man kan i så fall dra jämförelsen ett steg till. Östermalm är inte det samma som Rosengård och Nilivaara är inte Finspång. Och ändå lever vi alla på samma planet.