Fredsavtal som ger hopp i Afrika
Fredsavtalet i Sudan kan i bästa fall innebära en ny modell för konfliktlösning på kontinenten.
Detta är en ledare. NT:s ledarsida är moderat.
Likt andra, främst afrikanska, konflikter kan de pågå i åratal utan att den bredare allmänheten i västvärlden tar någon notis. Vilket får den naturliga effekten att frågorna också "glöms" bort eller i värsta fall ignoreras av den politiska ledningen.
När Sudans vicepresident Ali Osman Taha och gerillaledaren John Garang i går, inför potentater som USA:s utrikesminister Colin Powell och presidenterna i Kenya, Nigeria och Uganda, undertecknade ett fredsavtal i Kenyas huvudstad Nairobi var det förhoppningsvis slutet på ett inbördeskrig som startade för 21 år sedan, men som i praktiken pågått i snart femtio år.
Afrikas till ytan största land går mot en bättre framtid.
En av grunderna för konflikten är spänningen mellan den muslimskt dominerande norra delen och södern där kristna och animister är i majoritet. Regeringsmakten ligger i den norra delen som bland annat genomdrev sharia-lagstiftning i hela landet, vilket utlöste det senaste inbördeskriget. Ett krig som nu fick sitt slut efter att ha krävt 1,4 miljoner dödsoffer och över fyra miljoner flyktingar.
Sudan är likt många andra stater i Afrika inte en naturlig satskonstruktion. Dominansen över först slavhandeln sedan vattentillflödet till Nilen och numera oljetillgångarna i söder har format en nation med enorma inneboende spänningar.
Gårdagens fredsavtal kan troligen lösa upp en del av de konfliktytor som finns. Avtalet styr fördelningen av intäkterna från oljeförsäljningen och sharia-lagstiftningen skall endast gälla i landets norra delar.
Dessutom kommer landets södra delar att få självstyre under de kommande sex åren, därefter skall en folkomröstning avgöra om området skall bli en helt fristående nation.
En unik avtalskonstruktion där en minoritet av folket faktiskt ges möjligheten att skapa en egen ny stat.
Som så många gånger tidigare finns det anledning att känna en viss oro när fredsavtal sluts. Historien innehåller tyvärr allt för många exempel på brutna avtal och nya stridigheter. Konflikten i Dafur (som ligger i västra delen av landet) ännu inte löst. Hur kommer regeringen i Khartoum ställa sig till ett folkomröstningsresultat som innebär att nästan en fjärdedel av landet bryter sig loss?
Avtalet ger dock hopp. Inte bara för Sudans räkning utan för hela kontinenten. Om avtalet hedras från alla inblandade parter kan förhoppningsvis samma modell användas i andra konflikter. Kartan över nationalstater i Afrika kan mycket väl behövas ritas om ett flertal gånger i framtiden.