Gammalt Europa backar in i framtiden

Fransk-tysk mentalitet skadar hela unionen.

Norrköping2005-03-24 04:00
Detta är en ledare. NT:s ledarsida är moderat.
Europas ledande politiker vill uppenbarligen både äta upp kakan och ha den kvar. Analysen är det i och för sig inget fel på - de flesta inser att det krävs rejäla strukturreformer och avreglerade marknader om Europa inte skall förlora ytterligare i konkurrenskraft gentemot USA och tigerekonomierna i Sydostasien. Däremot saknas den reella viljan till förändring.

Under det i går avslutade toppmötet i Bryssel stod åter den så kallade Lissabonprocessen på dagordningen. Det handlar alltså om de voluminösa förhoppningarna om att göra EU till världens starkaste ekonomi - om man nu kan räkna unionen som en enda ekonomi på samma sätt som exempelvis Förenta Staterna. Blomsterspråket skall i vanlig ordning ses i kontrast till de mer krassa verklighetsförhållandena. Och ju krassare denna verklighet ter sig, desto mer dagdrömmeri tycks Europas ledande politiker ägna sig åt.
Om den europeiska konkurrenskraften skall bli bättre måste tillväxten bli starkare. Inte minst gäller det Frankrike och framför allt Tyskland. Ändå var dessa båda nationer de mest framträdande bromsklotsarna för förändring i Bryssel.
Till att börja med modifieras stabilitetspakten så att det blir lättare att missköta finanserna.
Väl att lägga märke till inte formellt, men i praktiken. Undantagsmöjligheter (lagom odefinierade) införs.
Vidare fattades beslut om att det så kallade tjänstedirektivet skall arbetas om, det skall nu utformas så att det inte hotar den "europeiska sociala modellen". Vad som i praktiken menas är oklart. I många länder har oro för social dumpning väckts. Det vill säga, vissa av de gamla medlemsstaterna i väst oroar sig för konkurrensen från de nya medlemsstataterna i öst. Härvidlag har särskilt Frankrikes president Jacques Chirac gjort sin stämma hörd. Chirac vill utnyttja beslutet om ändrat tjänstedirektiv som lättpopulistiskt slagträ i den franska folkomröstningen om EU:s nya fördrag i maj.
Chirac har bland annat varnat för "ultraliberalismen", men frågan är inte nödvändigtvis särskiljande enligt en höger-vänsterskala. Chirac är ju gaullist, medan Storbritanniens premiärminister Tony Blair är socialdemokrat (Labour) och han var inte vidare glad för utgången på EU-toppmötet.
Nu kan man resonera realpolitiskt också. Ett franskt nej till EU:s fördrag vore förödande och dessutom kan man hävda att ett omarbetat tjänstedirektiv kan fungera lugnande i vissa länder. Den som irriteras av att Frankrike och Tyskland marscherar i takt bör minnas vilka effekter fransk-tyska motsättningar haft i den europeiska historien.

Problemet är dock ett annat, nämligen att det finns en genuin motvilja till nödvändiga reformer i stora delar av Västeuropa. Även när alla inser problemen vill ingen fatta de potentiellt impopulära besluten. Jordbrukspolitiken är väl härvidlag det främsta exemplet. Alla vet att det bara blir värre att skjuta på nödvändiga beslut om minskade subventioner, men när det verkligen gäller går det inte att komma överens om mer än marginalförändringar.
Läs mer om