Som Metallchef var Stefan Löfven van att lyssna på Husbondens röst, det vill säga LO:s ordförande. Kanske sitter de takterna i. Först krävde LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson att Socialdemokraterna skulle gå till val utan Miljöpartiet och då lovade statsministern att göra det (eller, typ, något i den stilen). Och sedan samme Thorwaldsson krävt att extra valet ska avlysas, ja då ryktas det att regeringen i hemlighet sitter i förhandlingar med Alliansen om just det.
Riktigt så enkelt behöver det inte vara, men givet Löfvens korta politiska erfarenhet kan man ändå fråga sig om inte den fackliga karriären spökar i bakgrunden. Var det verkligen extra val statsministern utlyste – eller varslade han i själva verket om strejk?
I fackliga förhandlingar är det inte ovanligt att fackföreningar varslar om strejk om samtalen kärvar. Ofta verkställs densamma inte, parterna går tillbaka till förhandlingsbordet för att hitta en rimlig kompromiss.
I den politiska världen är förutsättningarna helt annorlunda. Det duger inte att ena dagen utlysa något så extraordinärt som extra val, nästa dag med lika delar morot och piska vädja om nya förhandlingar och den tredje dagen dra tillbaka hotet om extra val. Extra val är en nödlösning i politiskt utomordentligt trängda lägen, men när det samma väl utlysts utgår de flesta rimligtvis för att det verkligen ska verkställas. Inte minst gäller det svenska folket.
Det är olämpligt att så kort tid efter ordinarie val fatta beslut om extra val, men det är faktiskt lika olämpligt att nu inte genomföra det samma. Demokratins spelregler får aldrig användas som hot.
Kanske handlar förhandlingarna också om någonting annat, nämligen hur Sverige framdeles ska kunna styras utifrån en minoritetsposition. Vän av ordning hävdar måhända att Sverige med få undantag styrts av minoritetsregeringar ända sedan 40-talet, men glömmer då att SKP/VPK/V under decennier agerade Socialdemokraternas lydparti. Den parlamentariska situation vi upplever nu har vi däremot knappast sett maken till sedan början av 30-talet.
En möjlig lösning på dagens dilemma skulle kunna vara att återgå till den praxis som Löfvens socialdemokrater själva röstade bort förra året, då de med Sverigedemokraternas stöd bröt ut delar av den dåvarande regeringens budget. Respekten för budgetordningen måste alltså återställas och därefter kan man tänka sig att Alliansen och Socialdemokraterna (liksom, eventuellt, de andra rödgröna partierna) går med på att lägga ner sina röster i oppositionsställning hellre än att riskera det politiska kaos som infunnit sig efter att det borgerliga budgetförslaget antogs för några veckor sedan.
Frågan blir emellertid hur trovärdig en sådan lösning skulle bli i längden. Eller kort och gott: Givet alla hans oväntade piruetter, går det att lita på Löfven?