För fyra år sedan skärpte regeringen ett stort antal straff – ändå är det nu åter dags för straffskärpningar, om ministären Reinfeldt väljer att följa riksåklagaren Anders Perklevs förslag. Denne föreslår allmänt höjda minimistraff för en lång rad våldsbrott. Till exempel ska dråp ge minst åtta års fängelse, grov misshandel 18 månader och könsstympning fem år.
Utmärkt! Fast på sätt och vis ändå fel.
För problemet är förstås att regeringens tidigare satsningar inte gett fullt genomslag. Och att lösningen väl att lägga märke till heter höjning av minimistraffet. Eller om man nu väljer att kalla det ”normalstraffet”, för det ena är i praktiken nästan synonymt med det andra.
Det är lätt att inbilla sig straffskalorna som någon sorts normalfördelningskurva. Om ett brott kan ge ett till tre års fängelse, vore det mest logiska att det vanligaste straffet hamnade någonstans mitt emellan – men så är inte fallet. De flesta straff utdöms i praktiken i den nedre halvan, många på eller måttligt över miniminivån.
Utvecklingen är oroväckande av flera skäl.
Vidden i straffskalorna finns för att domstolarna ska utforma varje straff efter dess individuella förutsättningar. En större politisk detaljreglering är svår att verkställa, kan få oväntade konsekvenser och leder lätt till i praktiken mer generaliserade bedömningar. Där är vi i praktiken dock redan eftersom straffskalornas faktiska tillämpning pressats samman strax ovanför minimistraffen.
Än allvarligare är om domstolarna motarbetar riksdagens politiska beslut. När lagändringar av olika skäl inte verkställs på önskat sätt duger det att fråga sig huruvida så är fallet.
Särskilt anmärkningsvärt var Högsta domstolens beslut att ändra praxis för utmätning av livstids fängelse för mord. HD fastslog att mord i normalfallet skulle ge ett tidsbestämt straff, inte längre livstid. Detta på grund av den faktiska straffskärpning som blivit följden av politiska beslut. Högsta domstolen motarbetade alltså aktivt riksdagens intentioner! Den gången valde regeringen att förtydliga lagstiftningen ytterligare, men hela konflikten var olustig och man kan till och med fråga sig om HD överträdde sitt mandat. Eftersom det inte finns någon författningsdomstol finns det emellertid inte heller någon som kan överpröva Högsta domstolens agerande.
Under alla omständigheter är det bra att synen på våldsbrott skärps. Det påvisar också att den flummiga åsikten om att straff inte gör nytta är på väg att ersättas av nyktrare attityder inom kriminalpolitiken.