De senaste åren har konsumenternas intresse för ekologiskt framställda livsmedel ökat kraftigt, i Sverige och många andra länder. I Sverige understödjer staten produktionen med 500 miljoner kronor årligen, men huvudsakligen består framgångarna i konsumenternas ökande intresse. Ett intresse som faktiskt varit så stort att ekojordbruket har svårt att leva upp till efterfrågan.
Det är naturligtvis bra för miljön. Eller kanske inte.
På Brännpunkt i Svenska Dagbladet söndag skriver tre professorer och en före detta programchef på Sveriges lanbruksuniversitet under rubriken ”Ekologisk odling – vägen till svält” att ekomaten faktiskt riskerar att skapa fler problem än den löser. Grundproblemet är den i genomsnitt 40 procent lägre effektiviteten vid ekoproduktion. Det leder i sin tur till att långt större åkerarealer måste odlas upp än i dag.
Givet att vi i Sverige fullständigt skulle gå över till ekoproduktion skulle ytterligare 1,7 miljoner hektar behöva odlas upp. Så mycket åkermark har faktiskt aldrig funnits i Sverige förr, inte ens under det fattiga 1800-talet då vi med Vilhelm Moberg minns hur utvandrarna kom från ett Småland där också de magraste jordarna utnyttjades. Något som i sin tur naturligtvis skulle få förödande konsekvenser för såväl skogsbruk som de vilda djurens livsbetingelser.
Exemplet kan verka överdrivet, för trots att intresset för ekomat ökat kraftigt svarar densamma ännu för bara några få procent av den totala konsumtionen.
Samtidigt är det viktigt att fundera på de möjliga konsekvenserna om ekoproduktionen ökar, likaså vilka universella principer som bör vara vägledande. Globalt är det knappast realistiskt att tro ekomat att kunna försörja världens befolkning.
Även om vi tills vidare håller sig till Sverige kan man fundera på om inte ökad produktion i ena ändan leder till ökad livsmedelsimport (från en redan i dag relativt hög nivå) i den andra. Professor Holger Kirchmann och de andra debattörerna i SvD menar att större uppodling leder till ökad urlakning, liksom ökad avgång av koldioxid.
De menar dessutom dagens användning av handelsgödsel utgör en nettovinst för miljön genom den skördeökning som blir följden.
Debattörernas åsikter står inte oemotsagda, men de kan knappast viftas bort så lättvindigt som exempelvis Naturskyddsföreningen gör. LRF:s förbundsordförande Helena Johansson konstaterar däremot mer balanserat det olyckliga att ställa konventionell och ekologisk odling mot varandra.
En nödvändig fråga att ställa sig är om ett grönare jordbruk måste innebära exempelvis totalförbud mot kemiska bekämpningsmedel och handelsgödsel. Kanske vore ett ”halvekologiskt” jordbruk den långsiktigt bästa lösningen?