Olof Palme raljerade en gång över Moderatledaren Ulf Adelsohn och konstaterade att det inte gick an med något ”hä hä och häpp häpp” över svensk utrikespolitik. Berättigat eller inte ett nästan bevingat uttryck som utrikesminister Carl Bildt (M) har anledning att fundera lite extra över dessa dagar. För medan Bildt slarvigt viftade bort den ryska aggressionsövningen mot Sverige i påskas så är han rimligtvis medveten om allvaret i händelsen.
Däremot är Polens utrikesminister Radek Sikorsky tydlig i sitt klarspråk. Han varnade för att Ryssland riskerar att orsaka ”onödig alarmism” och den ryska aggressionen drabbade ”ett neutralt land, ett land som är vår nära partner”.
Fast det stora problemet är på sätt och vis ändå inte det ryska uppträdandet, eftersom detsamma inte längre förvånar. Det stora problemet är inte heller att Sverige avstod från att med eget stridsflyg gå upp och markera, utan att vi saknade denna möjlighet. Incidentberedskapen var inställd och när Försvarsmakten menar att man numera ägnar sig åt att följa flygplansrörelser med radar är det bara ett billigt försök att blanda bort korten. Radarövervakningen har funnits hela tiden. Det nya är den försämrade incidentberedskapen, vilket bland annat gör att vi inte kan reagera på hotande kränkningar och andra incidenter – hur gärna vi än vill.
Häromdagen var det dessutom dags igen! Åtminstone kanske. Ett ryskt signalspaningsplan agerade mot en pågående internationell ledningsövning (Combined Joint Staff Exercise) med bland annat medverkande staber i Enköping, Karlskrona och Uppsala.
Någon egentlig kränkning drabbade oss inte, men frågan är om svenskt stridsflyg den här gången gick upp för att markera närvaro. Om det fanns någon incidentberedskap ens nu. Försvarsmakten har lagt locket på.
Johan Tunberger, tidigare ledande försvarsanalytiker på Försvarets forskningsinstitut (FOI), är kritisk och menar att såväl Sveriges politiska som militära ledning bagatelliserar allvarliga brister. Han menar dessutom att Ryssland känner till dessa brister. De ryska provokationerna syftar därmed till att skrämma Sverige.
I går informerades försvarsutskottet i frågorna om den tämligen selektiva incidentberedskapen. Naturligtvis har oppositionen försökt att slå mynt av händelserna av rent partitaktiska skäl. Deras försvarspolitik lämnar mycket i övrigt att önska.
Samtidigt kommer man inte från att det också har funnits en genuin förvåning, och upprördhet, bland många – också borgerliga politiker. Fast hur överraskande är det egentligen om Försvarsmakten inte längre kan leverera grundläggande förmågor? Nedrustningspolitiken har pågått länge. Skulle dagens tilldelning motsvara den vid tiden för Berlinmurens fall skulle budgeten behöva dubbleras!
Betydligt mindre summor skulle dock räcka långt och skapa stabilitet. Det går att kombinera en ansvarsfull försvarspolitik med en lika ansvarsfull ekonomisk politik. Att motsätta sig ens försiktiga tillskott i dagens ansträngda situation andas däremot nedrustningsfanatism.