Jordbrukspolitiken brukar vara ett ständigt sorgebarn när vi i Sverige diskuterar Europeiska Unionen. På senare år har även fiskeripolitiken seglat upp som en minst lika angelägen fråga, framför allt genom envetet arbete av två av Sveriges parlamentariker, Christofer Fjellner (M) och Isabella Lövin (MP). De har gjort en stark gemensam insats för att i parlamentet driva igenom ett nytt grundfördrag för fiskepolitiken som innehåller bland annat ett förbud mot dumpning av fisk, med röstsiffrorna 502 mot 137. Dumpningen innebär att det nu fiskas upp fisk som sedan död slängs tillbaka i havet, eftersom att ta in den till hamn innebär att överskrida fiskekvoterna EU satt upp. Det är ett gigantiskt slöseri av resurser och påskyndar en utfiskning av haven. Konsekvenserna för miljön kan bli oersättliga i fall detta inte stoppas. Därför var det beslut som togs tidigare i år oerhört viktigt för en hållbar fiskepolitik.
Tyvärr är sällan allt guld och gröna skogar i politikens värld. Nu har fiskeutskottet röstat igenom stora subventioner till fiskeindustrin. Lövin hävdar att det rör sig om ”pay-back time” för att det har satts upp tydliga gränser för fiskarna. Därför är det lämpligt att göra en genomgång av hur fisket faktiskt såg ut innan det nya grundfördraget röstades igenom. Fiskebestånden i Europa är överfiskade till ungefär 75 procent och har varit det i årtionden, då ministerrådet förhandlat fram kvoter på årsbasis utan hänsyn till vetenskapliga rekommendationer för hållbart fiske. 1 miljon ton fisk har varje år dumpats – bara i Nordsjön. Det var alltså detta en majoritet i parlamentet ville stoppa.
Men fiskeutskottet ställer sig nu, som vanligt, på industrins sida utan hänsyn till miljön eller fiskens framtid. De har röstat om en ny fond för stöd till fiskerinäringen som innebär stora subventioner för nybyggnation av fartyg och stöd till unga fiskare. Detta är något man för 10 år sedan började fasa ut för att anpassa sig till Världshandelsorganisationen WTO:s krav. Men det skall nu återinföras och riskerar att starta ett handelskrig med andra länder som Japan och Ryssland. Dessutom kommer fiskare som avstår från att fiska betalas av unionen. Som Fjellner påpekar i en debattartikel i Svenska Dagbladet (8/7) kan det låta som ett bra sätt att få ner fiskandet, men det bidrar i själva verket till att hålla en överdimensionerad fiskeflotta under armarna.
Fisken och haven är en resurs som är svårkontrollerad och kräver samarbete över nationsgränser. Grundfördraget som bland andra Fjellner och Lövin så framgångsrikt lyckats driva igenom ger parlamentet en stark ställning inför förhandlingarna med ministerrådet, men inom unionen är irrvägarna många. EU kan och bör spela en konstruktiv roll gentemot en industri som ständigt kräver nya subventioner och aldrig blir nöjd. Att subventionera fiskeindustrin och se till att kapaciteten för fiskeflottan ökar samtidigt som fångsterna minskar är dåligt och ohållbart. Att fiska upp fisk för att sedan dumpa den död i havet är groteskt. Att lyckas lösa de här frågorna vore en verklig storfångst.