Efter flera allvarliga tilldragelser, inklusive dödsfall, tillsatte regeringen en utredning under förre landshövdingen i Östergötland Björn Eriksson. Han fick i uppdrag att utreda våldet på och omkring arenorna. Som bekant har framför allt fotbollen drabbats hårt och Eriksson föreslog ett antal skarpa åtgärder.
Den förra regeringen hann dock inte omsätta så många förslag i praktisk politik, tiden innan riksdagsvalet räckte inte till. Istället blir det nu ministären Löfvens uppgift att försöka lotsa kampen mot våldet i hamn. Givet att ett i rättspolitiska sammanhang flummigt miljöparti ingår i regeringen kunde man frukta det värsta, men när inrikesminister Anders Ygeman (S) i går föreslog skärpta regler vid matcher tycks sunda förnuftet ha segrat.
Framför allt föreslås ett nationellt register över dömda fotbollshuliganer (eller för den delen huliganer inom andra idrotter). Såväl polis som andra rättsvårdande myndigheter och idrottsklubbar ska kunna ta del av innehållet. Huliganerna kommer att portförbjudas på arenorna.
Visst skulle en sådan lag innebära ett visst integritetsintrång, men som Ygeman klokt resonerar väger allmänhetens trygghet i detta fallet tyngre. Dessutom får man hoppas att huliganregistret med jämna mellanrum uppdatateras och att personer som inte längre utgör något problem avförs från detsamma.
En annan åtgärd som föreslås är maskeringsförbud på matcher – om vilket det rimligtvis inte finns något att anmärka.
Däremot tvekar Ygeman om att tillträdesförbudet ska omfatta området i arenornas omedelbara närhet. Han har onekligen en poäng i att det kan bli praktiskt svårt att genomföra en sådan lag. Rättstryggheten kan bli svår att upprätthålla om inte dessa eventuella områden tydligt definierias, men hur ska man kunna definiera något som varierar från stad till stad?
Samtidigt finns det som bekant civilrättsliga besöksförbudszoner och att exempelvis fotografera militära skyddsobjekt är förbjudet också långt utanför avspärrningarna. En zon i omedelbar anslutning till arenan borde vara en lika fredad plats som själva läktarna.
Idrottssverige borde ta ett större ansvar, men gör det inte. Samtidigt med Ygemans förslag framkommer sålunda att straffansvaret för bengaliska eldar på läktarna kan vara på väg att luckras upp. Det påvisar behovet av tydligare lagstiftning.
Emellanåt förekommer också våldsamheter på relativt stora avstånd (såväl geografiskt som tidsmässigt) från matcherna.
Ibland har till och med militanta supportrar kommit överens om att göra upp på avlägsna platser. Polisen måste ha resurser att snabbt och effektivt krossa våldet, fler måste lagföras och straffen skärpas.