Nu låter följaktligen Svenska Dagbladet och Sveriges Radio meddela att insatsorganisation 2014, som skulle ha varit införd 2019, inte kommer att vara på plats förrän 2023.
Och all denna sifferexercis bara för att kunna försvara Sverige under en vecka!
Fokus skiftar men problemen tycks förbli ungefär desamma. För lite pengar, dyra uppskjutna materielköp och sist men inte minst för få soldater. Det som brukar kallas problemet med personalförsörjningen.
Många skyller den situationen på införandet av yrkesförsvar, men jag undrar om det riktigt stämmer. De kategorier som framför allt dras med långsiktig personalbrist verkar nämligen vara hemvärnet och framför allt de många deltidssoldater som ursprungligen skulle utgöra stommen i den nya försvarsmakten.
Hemvärnet (namnet Nationella skyddsstyrkorna verkar inte ha slagit igenom) har jag viss erfarenhet av själv. Jag var med här i Norrköping under några korta år, tills jag i praktiken tvingades mucka definitivt lagom till förra riksdagsvalet. Försvarsmakten hade nämligen haft den dåliga smaken att förlägga den nygamla, i princip obligatoriska krigsförbandsövningen (KFÖ) till veckan före ovan nämnda val. Att kombinera arbete och militär tjänstgöring blev i detta fall omöjligt.
Om man så vill hade jag otur - men jag är nog inte ensam. Är det inte val, så är det helt andra hinder i arbetslivet som långsiktigt försvårar fortsatt hemvärnstjänstgöring. Eller för den delen familjelivet. På ett försvarsforum minns jag till exempel hur en person beklagade sig över att KFÖ:n för hans förband förlagts samma vecka som hans dotters födelsedag. Och tanken är att övningarna ska hållas samma vecka, år efter år ...
Naturligtvis blir motsvarande problem mycket allvarligare för deltidssoldaterna, eller mer korrekt de tidvis tjänstgörande. Dessa ska bara tjänstgöra/utbildas under en mindre del av året och under resterande tid ha vanliga yrken - är det tänkt. Ursprungligen tyckte jag det var en bra idé, en modern motsvarighet till det gamla indelningsverket.
Men vi lever inte på 1800-talet längre. Att kombinera en någorlunda vettig civil karriär med jobbet som soldat blir sannolikt hopplöst.
I själva verket går det inte ens att jämföra med kalla krigets pliktförsvar. Dåtidens samhälle såg annorlunda ut och hotbilden var påtaglig. Förutom värnplikten fördelades tvingande repövningar relativt jämnt över hela arbetsmarknaden och det fanns stor förståelse för att exempelvis reservofficerare kunde tvingas till extra tjänstgöring.
Hemvärnet kan måhända överleva trots det, i en eller annan form. Men för de övriga reguljära styrkorna krävs sannolikt fler, inte färre, heltidsanställda. Och då måste lön och anställningsförhållanden anpassas till marknadsmässiga villkor.