Som det gick att läsa på nyhetsplats i gårdagens NT har minst två norrköpingsbor åkt som frivilliga till Syrien – för att slåss med Islamiska staten (IS). En har dödats, tillsammans med ytterligare ett dussin svenska medborgare. Totalt har ett 80-tal blivit heliga krigare.
Som terroristforskaren Magnus Ranstorp med flera påpekat är det framför allt yngre män med svajig social bakgrund och personliga problem som rekryteras. Många har påfallande små kunskaper om sin egen religion, än färre förstår krigets allvar.
Fast just där någonstans knyter sig den svenska debatten. Vi offerstämplar gärningsmännen, fråntar dem eget ansvar och inbillar oss att de skulle vara helt ovetande om vad de ger sig in i. Så är det naturligtvis inte heller.
Problemet är trots allt mer mentalt än organisatoriskt, i den meningen att vi underskattar den fundamentalism som utgör den ideologiska grundvalen för rekryteringen. Vi underskattar islamisternas försök att få fotfäste, deras försök att påverka allt från individer och enskilda familjer till lokalsamhällets förutsättningar och försöken att upprätta extrema idealstater i andra delar av världen.
Samt naturligtvis – vi underskattar risken för terrorism, mot oss eller andra länder.
I detta läge kan också en expert som Ranstorp uttrycka sig naivt! Fast så är han också expert på extrem islamism, inte kommunalpolitisk vardag. Ranstorp påpekar alldeles korrekt att jihadisterna börjat rekrytera proselyter också utanför storstäderna, framför allt via sociala medier. Han kräver därför ökad beredskap från Norrköping och andra kommuner och det är naivt.
För hur stora möjligheter har en kommun som Norrköping att i realiteten driva effektiv antiislamistisk motpropaganda eller ens finna enskilda individer i den så kallade riskzonen? I bästa fall finns den så kallade goda viljan, men de inte helt lyckade försöken att stävja annan organiserad brottslighet i Norrköping tyder inte på någon större förmåga att hantera ens mer uppenbara problem. Med undantag för enskilda ungdomsledare och fältassistenter saknas sannolikt kompetens – inte minst på politisk nivå.
Blotta förekomsten i Norrköping av ungdomar som åker till Syrien för att slåss för en blodsbesudlad (men militärt framgångsrik) sekt som Islamiska staten är skrämmande nog. Det finns dock de som försöker stävja extremismen. Som det till exempel går att läsa på nyhetsplats i dagens NT försöker lokala muslimska företrädare fånga upp de som riskerar att gå vilse och Säpo har uppenbarligen uppsikt över potentiella jihadister. Det är en början.