Med piskrapp av sol från klarblå himmel sveper ett obarmhärtigt ljus över valrörelsens vinterbleka affischer. Medan jag lättar något på kravatten fastnar min blick på den feministiska versionen av Snobbar som jobbar: Mona Sahlin och Marita Ulvskog. Jag granskar affischen närmare, är den möjligen (som vissa påstår) retuscherad?Skulle så vara fallet har Sahlin & Ulvskog ändå en bit kvar till de verkliga proffsen à la Sovjetunionen 1981. Snarare håller de båda socialdemokraterna sedvanlig IFK-klass. Man får vara glad för en ströpoäng här och där.En viss debatt har ändå valaffischen väckt. Det är mer än man kan säga om de flesta partiers insats. All reklam är god reklam, lär någon ha påstått. I brist på både politik och Toblerone kan ett leende, om än aldrig så datamanipulerat, säga mycket.Vissa behöver emellertid inte ens det. Piratpartiets själva existens förutsätter en närmast religiös tro. Jag skulle inte ens veta att partiet existerade, om det inte vore för att det, enligt uppgift, går bra för detsamma i opinionsundersökningarna. Samtidigt påstår andra bedömare att opinionsmätningar inte är att lita på. En debatt mellan fromma troende och cyniska skeptiker har utbrutit.Själv väljer jag i just denna fråga en milt agnostisk attityd. Jag vet helt enkelt varken ut eller in. Men jag kommer att rösta! Om jag bara orkar för sommarvärmen.Det som irriterar mig är visserligen inte hettan som sådan, utan de förfärande effekterna på åtminstone det otäcka könets klädvanor. Byxbenen kavlar sig uppåt i samma takt som skjortan hänger allt längre utanför. Man kan nästan tro att halva stadens befolkning tvingats upp mitt i natten på grund av jordbävning, eller just lämnat ett bondslagsmål med illa lyckat slutresultat.Solen steker förstås också mitt ansikte. Eller hade åtminstone gjort så om jag glömt Panamahatten hemma. Nu är så icke fallet och iförd lagom ljus kostym går färden mot närmaste glassbar. Något måste också en folkpensionär kunna kosta på sig!Men ack, jag är sen. Vart jag än vänder råder svårartad köbildning. Dock noterar jag att den lättanarkistiska yran är väl tuktad av luthersk måttfullhet. Alla väntar lydigt på sin tur. Högljudda barn hyschas. I Sverige gäller det att härda ut.Konceptet skulle förstås kunna gå att utveckla ytterligare. Nummerlappar är en given möjlighet, eller varför helt enkelt inte avtala tid via telefon? Det som går bra på våra vårdcentraler borde vara en given omständighet också i glasskiosken. Först får man ringa till kiosken, som sedan ringer tillbaka efter någon tid. Då kan man avtala själva köpet, till exempel en vaniljstrut toppad med körsbärssylt, för att därefter avhämta glassen på i sin tur väl avtalad tid.Om inte annat skulle detta lära våra små de storsvenska realiteterna i rättan tid. Kontakten med vuxenvärlden kan annars vara omtumlande, ungefär som en tvättmaskin vilken kommit i obalans på grund av teknisk hänryckning.Mina funderingar har fastmer inte avsvalkat mig mer än att jag måste avvärja värmeslaget i förtid. Jag orkar helt enkelt inte vänta längre, utan byter min plats med en liten gosse och hans apatiska fader bakom mig. Lyckan över denna rockad är obeskrivlig och påvisar att glädjeämnen är billiga i ett svultet land.Själv nöjer jag mig med en kall pilsner på kvarterskrogen. I källaren råder varken värme, solsken eller köer. Ibland är det som bekant skönast att gömma sig under en sten.
