Iran åter på väg ner i mörkret
Reformernas tid är förbi i Iran, men det kan också vara börja på slutet för mullornas styre.
Detta är en ledare. NT:s ledarsida är moderat.
Hans främste konkurrent, den "liberalare" Ali Akbar Hashemi Rafsanjani slogs ut i andra valomgången. Många följde Nobelsprisvinnaren Shirin Ebadis exempel och struntade i valet.
Säkert är att Ahmadinejad har de styrande mullornas stöd. För även om presidentvalet innehöll flera kandidater finns det mycket lite som tyder på att valet ens fyller en bråkdel av demokratikraven. Ingen valhemlighet finns, det icke-folkvalda (och i praktiken styrande) organet Väktarrådet hade på förhand exkluderat över 1 000 kandidater och tidningar som rapporterat om valfusk stängdes.
Frågan är då vad valet innebär för iranierna och omvärlden? För de förstnämnda lär det vara slut på de försiktiga reformer som trots allt skett de senaste åren. Ahmadinejad har bland annat utlovat att åter förbjuda män och kvinnor att åka hiss samtidigt och att statsanställda måste bära skägg och långärmad skjorta.
En troligare förklaring till han relativa popularitet (han fick 61 procent av rösterna med ett valdeltagande på ungefär 60 procent) är att han utlovat krafttag mot korruption och att situationen skall bli bättre för de fattiga och arbetslösa. Irans intäkter från oljeexporten skall användas för att minska de fattigas lidande.
För omvärlden kan valet av Mahmud Ahmadinejad innebära en hel del. Hans linje i den kontroversiella frågan om Irans ambitioner att ta fram kärnvapen är tydlig, om Iran anser sig behöva kärnenergi och i förlängningen kärnvapen är det Irans val. Vad som händer med de pågående diplomatiska förhandlingarna med EU och USA är oklart. Detta tillsammans med de åtstramningar som är att vänta för befolkningen blir en mörk bild av landets framtid.
Ett Iran på kollisionskurs med den demokratiska världen och med kärnvapenambitioner är en mardröm. Även om det pågår förhandlingar finns det mycket som kan gå fel.
Samtidigt finns det många som hävdar att det här är den första spiken i regimens kista. En återgång till förhållandena som rådde efter revolutionen påstås kunna framkalla en ny revolution. Om reformvännernas kandidat hade vunnit anses regimens livslängd har ökat. Det iranska folket kommer inte att acceptera en politisk u-sväng efter åtta år av relativt reformistisk politik.
Även om valresultatet kan tyckas ovanligt dystert finns det en strimma av hopp. Den kritiska frågan är hur länge regimen kommer att bestå och under vilka former den kommer att förlora makten.