När Alliansen i går presenterade förslag ur sin skuggbudget var nyhetstorkan påtaglig. En försiktig vidareutveckling av den politik ministären Reinfeldt förde under sina två mandatperioder vid makten.
Fast den politiken underkändes ju av väljarna i riksdagsvalet... Eller hur var det egentligen?
Alliansen backade förvisso, främst på grund av att Moderaterna gjorde ett relativt dåligt val. Dock innebar den utgången inte automatiskt en motsvarande framgång för det socialistiska blocket. Sammantaget stärkte förvisso de tre partierna sin ställning – med en tiondels promille...
Förklaringen var dels Feministiskt initiativs framångar, dels och framför allt Sverigedemokraternas succéval.
Socialdemokraterna gick visserligen fram, men bara med 0,35 procentenheter medan Miljöpartiet faktiskt backade med 0,45. Tillsammans är de båda partiernas ställning svagare än vad den var i den gamla riksdagen och inte ens med Vänsterpartiets stöd räcker det för majoritet.
Därmed kan inte Stefan Löfven automatiskt räkna med att få stöd för sin politik i riksdagen, inte mer än Reinfeldt kunde det. Statsministern kan välja att söka stöd högerut, men i praktiken har knappast några sådana försök gjorts. Tydligen inbillar han sig att de borgerliga hellre ska lägga ner sina röster än att lägga fram förslag som eventuellt kan få Sverigedemokraternas passiva stöd och därmed riksdagsmajoritet bakom sig. Fast det kan ju aldrig vara oppositionens ansvar att garantera en majoritet för regeringens räkning!
Gårdagens förslag kretsade kring utbildningspolitiken. Alliansen planerar att presentera sju gemensamma motioner inom utbildningsområdet. Bland annat ska betyg införas från årskurs fyra, medan ordningsomdömen ska kunna ges i högstadiet och gymnasiet förbli frivilligt.
Alla är inte positiva. Lärarförbundets Eva-Lis Sirén är till exempel orolig för den instabilitet som kan uppstå när regering och opposition inte kan komma överens om en långsiktig utbildningspolitik. Det är en berättigad kritik, men feladresserad. Först och främst är det nämligen upp till ministären Löfven att försöka få riksdagens stöd för sin politik och när det gäller exempelvis skolfrågor är det särskilt angeläget med långsiktiga överenskommelser. Men statsministern är uppenbarligen inte intresserad av blocköverskridande överenskommelser, inte när han till exempel släpper in Vänsterpartiet med dess famösa krav på vinstbegränsning. Något som definitivt riskerar att vända upp och ner på skolpolitikens förutsättningar under lång tid framåt.
Vad händer då om, eller snarare när, regeringen får bakläxa av riksdagsmajoriteten i dessa och andra frågor? Kommer Löfven och den gröna språkrören att rycka på axlarna och administrera borgerliga politik?
Då är nog regeringskris och sannolikt påföljande extraval en mer trolig utveckling. Alliansen bör reda nu förbereda sig på en sådan utveckling. Det finns med all säkerhet ett bäst före-datum också för dagens rödgröna röra.