Jobbkvotering löser inte problemet
Diskrimineringen av utlandsfödda på arbetsmarknaden är svår att bekämpa. Snabba lösningar, som kvotering, är dock inte rätt väg att gå.
Detta är en ledare. NT:s ledarsida är moderat.
Men det är närmast omöjligt att mäta hur omfattande diskrimineringen är. Det är också viktigt att tillägga att arbetsmarknaden inte blomstrar för tillfället. Trots god tillväxt fortsätter arbetslösheten att öka.
Bara för att en utlandsfödd person inte blivit kallad till intervju efter att ha skickat hundra ansökningar behöver det därför inte med automatik bero på diskriminering. Även om det kan finnas med i bilden.
Hur skall vi då få in fler första och andra generationens invandrare på arbetsmarknaden? Frågan är inte ny, men allt sedan den började diskuteras har kravet på kvotering förts fram. Senast i raden att framföra detta krav är regeringens diskrimineringskommité som föreslår förändringar i diskrimineringslagstiftningen.
Vid första anblicken verkar positiv särbehandling attraktiv. Förslagsställarna räknar troligtvis med att det skulle leda till stora förändringar på arbetsmarknaden på relativt kort tid. Och att det tillför större mångfald och bryter det utanförskap som många invandrare befinner sig i.
Positiv särbehandling innebär dock fler nackdelar än eventuella fördelar.
Bakom statistiken och strukturen finns människor av kött och blod. Det är nog få personer som med glädje skulle tacka ja till ett jobb som man fått endast på grund av sin etniska bakgrund. Vidare straffar den positiva särbehandlingen den person som annars skulle ha fått jobbet. Den som konkurrerar med den utlandsfödde får alltså betala för orättvisor i samhället som han eller hon inte kan rå för.
Risken finns också att positiv särbehandling tvärt emot diskrimineringskommiténs intentioner leder till ökad rasism. De invandringskritiska rösterna kommer gå från att säga "vad lata de är, de går bara på bidrag" till att säga "nu kommer dom hit och tar våra jobb". För den utlandsfödde arbetssökande kan ansökningsproceduren dessutom innebära en stigmatisering. Fokus riktas inte mot hans eller hennes meriter utan vilken etnisk grupp personen tillhör. Det viktiga blir alltså inte vem du är i dag, i Sverige, utan var du kommer ifrån.
Om arbetsmarknaden istället gjordes mer flexibel skulle det ge möjligheter för fler utlandsfödda att komma i kontakt med arbetslivet. De statliga myndigheterna borde dessutom göra mer för att deras arbetsplatser motsvarade den etniska mångfalden i samhället.
Det är inte lätt att komma tillrätta med diskrimineringen på arbetsmarknaden och det är en process som kommer att ta mycket lång tid. "Quick-fix"-lösningar som positiv särbehandling riskerar snarare att vrida processen i fel riktning.