Terrorismens guldålder ligger en knapp handfull decennier tillbaka i tiden. Terroristgrupper med spektakulära namn och förvirrade irrläror höll flygindustrin och ibland till och med stater i sitt blodbesudlade järngrepp. Slutresultatet var förvisso magert, det blev aldrig någon världsrevolution och mördandet väckte bara avsky. Precis som det gör idag. Terrordåden i New York, London, Madrid, Oslo och Stockholm har påverkat världen på flera sätt men ingen kan hävda att terroristerna ha vunnit. De har gjort vardagen krångligare för en del och tvingar i vissa fall demokratier att stifta skyddslagar som naggar de mänskliga fri- och rättigheterna i kanten. Men de har inte vunnit.
Lärdomen är delvis uppenbar. Det kan hända var som helst, när som helst och utföras av vem som helst. Massmorden på Utöya 2011 och det misslyckade bombdådet på Drottninggatan i julhandeln 2010 är hemska påminnelser om detta. Sverige har sedan tidigt 90-tal en nationell resurs, Nationella insatsstyrkan, under Riskpolisstyrelsen som har till huvuduppgift att bekämpa terrorism.
Justitieminister Beatrice Ask (M) leder en intern grupp inom Moderaterna som ser över partiets rättspolitik och frågan om storleken på insatsstyrkan har aktualiserats av just terrordådet på Utöya och den efterföljande utredningen som den norska polisen presenterade. Även Rikspolisstyrelsen och rikspolischefen Bengt Svensson har aviserat önskningar om ökad kapacitet. Händelserna i Norge visar att det kan finnas behov av att kunna sätta in insatser på flera ställen samtidigt. Vilket knappast går i dag. Att vara i konstant beredskap och dessutom vara de lokala polismyndigheterna behjälpliga vid grövre brottslighet kräver större personalresurser.
Den nationella insatsstyrkan används sällan för just det den är tänkt som, en yttersta resurs för det civila samhället, och det är i grunden bra. Allvarliga terrordåd är lyckligtvis extremt ovanliga i Sverige. Däremot används styrkan ganska ofta i andra sammanhang, som vid insatser mot organiserad brottslighet.
Samtidigt visar erfarenheter i omvärlden att behovet kan uppkomma väldigt snabbt. En effektivare polisinsats vid Utöya hade sparat extremt värdefull tid och sannolikt flera människoliv. Dessutom är det inga extrema summor det handlar om. Justitieminister Ask nämner 20-30 miljoner kronor i budgetpåslag, en i sammanhanget blygsam utgift. Att inte ha resurserna när de verkligen behövs är dyrköpta erfarenheter.