Statsminister Fredrik Reinfeldt och finansminister Anders Borg drog på debattplats i Dagens Nyheter, i går söndag, upp finanspolitiken för de kommande åren. Budskapet var uppenbart och stramt i traditionell finansminister ordning. Sverige har bland de starkaste statsfinanserna i omvärlden och varje reform de kommande två åren måste finansieras krona för krona. Statsskulden ska pressas ner och det finns (sannolikt) inget utrymme för breda skattesänkningar. Ska det satsas blir det på utbildning och infrastruktur.
Dessutom förväntas arbetslösheten sjunka. Höjda punktskatter på exempelvis tobak och alkohol är också att vänta.
Ett inte helt oväntat besked från regeringen/ nya Moderaterna och ungefär detsamma som finansminister Borg presenterade när han besökte Norrköping förra veckan. Korrekta och ansvarsfulla beskrivningar av den nära framtiden för den som sitter i Rosenbad. Samtidigt är det en framtidsbeskrivning som knappast övertygar de breda väljargrupperna. Det är helt enkelt lagom kameralt, lite grått och inte ett dugg populistiskt.
På andra sidan i den inrikespolitiska debatten seglar Stefan Löfven fram i eget majestät. Att det inte går mer än knappt acceptabelt för hans parti spelar mindre roll för stunden. Det går bra för Miljöpartiet och Vänsterpartiet, men framför allt går det uselt för regeringspartierna. Centern redovisade till exempel ett historiskt bottennapp (2,8 procents stöd) i en av mätningarna som redovisades under helgen. Olika förtroendemätningar visar också att Löfven knappar in försprånget, ibland går han till och med om, till Reinfeldt.
Stefan Löfven har på kort tid och i praktiken helt utan praktisk politisk erfarenhet placerat sig i vinnarhålet inför höstens riksdagsval. Löfven och hans rödgröna löst sammansatta regeringsalternativ är helt enkelt favoriter! Vilket märkligt nog blir en fördel för regeringen. Till saken hör nämligen att den kritiska granskningen av Stefan Löfven, Socialdemokraterna och det (obefintliga) regeringsalternativ de står för hittills lyst med sin frånvaro. Visst rapporteras det när Socialdemokraternas finanspolitiske talesperson (och tilltänkta finansminister) Magdalena Andersson räknar fel. Men allt för få kritiska frågor ställs (och följs upp) gällande exempelvis regeringsfrågan.
Löfven vill bilda regering med Miljöpartiet. Två partier inom vänsterblocket med en hel del likheter, men även en hel del inte obetydliga skillnader. Energifrågan, försvarsmaterielexporten, lärarlönerna, arbetskraftsinvandringen och ”lokala” frågor som förbifart Stockholm är exempel på områden där skillnaderna är betydande.
Även om det går bra för Miljöpartiet i mätningarna lär en S+ MP regering inte få egen majoritet. Fler partier måste stödja Löfven/Romson/Fridiolin om det inte ska ta stopp i riksdagen. Närmast till hands ligger Vänsterpartiet. Addera Jonas Sjöstedts politik till ekvationen ovan och det krävs inte mycket politiskt snille för att inse att den ekvationen är högst svårlöslig.
Löfven må vara kejsare inför upploppet i höst, men han är liksom i sagan inte fullt påklädd.