Kippar efter andan

Genom åren har vi talat en del om "svengelska", ord och uttryckt som är lånade från engelskan och som infiltrerat vårt svenska språk.

Norrköping2009-01-31 00:16
Detta är en ledare. NT:s ledarsida är moderat.
 Att vi möter frågan den här mulna dagen beror på att en av oss sett en annons som bär rubriken "Sale". Visst låter det väl modernt och bra. Icke desto mindre, frågar vi gamla stötar oss, varför? Av en händelse tog jag under gårdagen del av en intresseväckande kolumn. Den var skriven av en frilansande utrikeskorrespondent. Kristina Kappelins krönika var publicerad i en av våra affärstidningar. Enligt hennes uppfattning kommer en del av modets branschfilurer att omvandlas till "personal shoppers", eller till några som bara reagerar på digitala anrop. Vi kippar efter andan och undrar; vart är vi på väg? Nog är det väl ändå så att de ständiga låneorden efterhand ersätts med äktsvenska ord och fraser? Eller? Nej, säger den av oss som just doppat sin skorpa i tekoppen. Hans uppfattning är klar och går ut på att vi aldrig kommer tillbaka till ett språk som inte förknippas med det moderna, med det som "är inne". Det sistnämnda betyder populärt och i tiden (ungefär som vår kung). Modedag efter modedag blir till modeord efter modeord. Till sist tvingas väl även skolsystemet lägga om undervisningen i svenska, så att språket åtminstone får en viss koppling till de slappa fraserna. Nu krävs påfyllning. Mer skorpor och en ytterligare kanna te. Går vi verkligen en så mörk framtid till mötes? Jag kastar en blick på den kolumn som tilltalat mig. Skribenten framhåller att vi nu är inne i ett nytt sekel och att butiken är ett sätt för en modekoncern att "ge sig själv en identitet, kommunicera med kunden och fånga hans eller hennes uppmärksamhet". Plötsligt upptäcker vi löken på laxen, eller är det grädden på moset jag tänker på? Till och med i den kommunala förvaltningen härskar ett långt gånget språkmissbruk. Där anställer man kommunikatörer, tydliggör politiken och strävar efter en transparant ordning. Och så finns det ju en skrälldus med andra lämpliga och vanligt förekommande floskler. Men skam den som ger sig. Om svenska folket, våra grannar och människor i nästa kvarter, vägrar att låna sig till förflackning kanske urlakningen av modersmålet bromsas en aning. För inte tänker då jag säga att affären A har Sale i dag och i morgon. Ingen annan heller, inte någon vid det här bordet. Vi lämnar saken och låter den bero. Ute har ljuset tilltagit och den kära gamla solen tycks vara på väg att övermanna mörkret. Men säkert är det inte eftersom tillgången på dolska formationer är stor och kompakt. Men oavsett utgången av denna kamp väljer vi att se världen utifrån ett annat perspektiv. Vi ser att fjällmålare är på den så kallade tapeten och bestämmer oss för att ta del av en och annan utställning från vår granna fjällvärld. Vi talar om två storheter, Helmer Osslund och Ragnar Johansson. I den förstnämndes verk dominerar vila och återhållsamhet. Den senare driver upp intentionerna till ett högre varv, färgen muras, piskas och stöts in. Kanske är de varandras mentala motsatser, kanske är det bara en slump att en konstnär utvecklas och serverar sina alster i stora och hanterliga kärl. Var och en på sitt sätt. När taffeln är bruten kommer vi fram till att konst är svåranalyserad och att det sällan går att övertyga en kamrat om det konkurrerande verkets högre konstnärliga halt. Fråga gärna: Är det så här du (fjället alltså) ser ut? Låt oss delta i sökandet efter det man redan har funnit!
Läs mer om