Onekligen låter det komiskt när Jimmie Åkesson, intervjuad på nyhetsplats i gårdagens NT, hävdar att Miljöpartiet och Vänsterpartiet är extremistiska. Tja, som man känner sig själva känner man ju andra... Fast Åkessons komik har en allvarligare sida. Även om Sverigedemokraterna i svensk debatt ofta beskrivs som ett ytterlighetsparti håller SD sakta men säkert (?) på att skaffa sig en mer central position i svensk politik.
I mediebilden har partiet ofta avfärdats som (i bästa fall) högerpopulistiskt. Det är dock en något missvisande beteckning, för även om det definitivt finns en populistiskt drag i Sverigedemokraternas politik ligger den långt ifrån alltid särskilt långt till höger. Sålunda har retoriken svängt från det nationalromantiska i riktning mot det folkhemsnostalgiska de senaste åren.
I opinionsmätningarna har SD som mest haft stöd av över tio procent och väljarna har blivit fler inom de flesta grupper.
Dock mer i vissa än andra. Inte för inte har partiet gjort stora inbrytningar i delar av LO-kollektivet. Till exempel uppger fler än var fjärde medlem i Byggnads att denne sympatiserar med Sverigedemokraterna.
Det är något Socialdemokraterna inte vill veta av. I den S-märkta propagandan står SD till höger om Moderaterna och det är därifrån väljarna kommer. Verkligheten är alltså mer komplicerad och i många frågor blandar partiet höger med vänster eller intar något vaga mittenpositioner. I skattefrågor står man vanligtvis på borgerlig sida – men gjorde ändå upp med de rödgröna partierna om brytpunkten för statsskatt. I skolfrågan har man blivit relativt friskolekritisk, samtidigt som Åkesson i NT talar sig varm för ”katederundervisning med mindre klasser”. Ett något förenklat budskap, som dock går hem i breda kretsar och åtminstone inte luktar flumskola.
Huruvida Sverigedemokraterna ska samarbeta med Nationella Fronten efter Europavalet (och förutsatt att SD lyckas erövra något mandat) vill han dock inte säga till NT. Men som inspirationskälla fyller Fronten garanterat sin funktion.
Helgens lokalval i Frankrike blev nämligen en framgång inte bara för huvudsakligen gaullistiska UMP, utan framför allt Nationella Fronten. I ett dussin kommuner kommer partiet rentav att få dominerande ställning. Väljarna kommer främst från traditionella arbetarmiljöer. Frontens framgångar sker nästan helt och hållet på vänsterns bekostnad.
Liksom i Sverige och andra länder är det många som förfasar sig över utvecklingen, men analysen tenderar ofta att bli en smula grund. Sverigedemokraterna liksom dess kontinentala kusiner spelar på främlingsfientlighet och i värsta fall ren rasism, men också politiskt korrekt ”nationalfobi” av välkänt vänstermärke (det är ”fult” att hylla det egna landet för mycket, men ”fint” att vara mångkulturell) samt naturligtvis uppenbara sociala problem och mer eller mindre misslyckad integrationspolitik. I tider av lågkonjunkturer blir det ännu lättare att sälja in budskapet.