Konsten att belåna framtida lottovinster
Göran Persson håller på att avveckla den saneringspolitik han själv påstår sig ha bedrivit.
Detta är en ledare. NT:s ledarsida är moderat.
Till exempel när han dödförklarade planekonomin - lika död som Sovjetunionen!
Men skrattet riskerar att fastna i halsen och inte bara därför att det i Bäckströms eget parti fortfarande finns många kommunister som tror på planekonomin (kanske också sovjetstaten). Utan framför allt därför att hans muntra försvar av regeringens budgetproposition rimmar illa med de finansiella åskmolnen vid horisonten.
Under många år har statsminister Göran Persson skrutit om att det var "vi" (det vill säga han) som sanerade de svenska statsfinanserna. Sanningen i detta påstående kan diskuteras, men det kärva anslaget är i budgetsammanhang åtminstone vällovligt. Men nu riskerar åter underskotten att växa okontrollerat.
Ringholms budget bygger på att tillväxten inte bara håller i sig, utan dessutom förstärks. Dessutom att sysselsättningen ökar kraftigt, trots att den öppna arbetslösheten har ökat - trots tillväxten.
Om förhoppingarna inte infrias riskerar underskotten att öka rejält. Redan i år väntas statsbudgeten uppvisa ett underskott på nästan 64 miljarder kronor. Men istället för att åtminstone försiktigt nudda vid bromspedalen gasar Ringholm (påhejad av baksätesförarna Ohly och Eriksson/Wetterstrand). Finansministern hoppas visserligen på rejäl förtjänst som effekt av försäljning av statliga företag, men åtminstone vänsterpartiet torde vara måttligt intresserad av en sådan politik. Det handlar ändå bara om cirka 15 miljarder per år. Undantaget detta plus väntas underskottet att uppgå till drygt 55 miljarder nästa år, för att springa upp till nästan 67 miljarder 2006.
Regeringen försöker blanda bort korten så gott det går, men tvingas ändå erkänna att statsskulden de närmaste tre åren kommer att öka till sammanlagt 1 366 miljarder. Vi kan lugnt räkna med att också den i sig dystra siffran bygger på mycket optimistiska förhoppningar, medan Ringholm gärna bortser från att räntekostnaderna för statsskulden väntas öka till närmare 56 miljarder 2007.
Till detta skall läggas att utrymmet för oförutsedda utgifter är minimalt. Kristdemokraternas ekonomiske talesman Mats Odell översatte i riksdagsdebatten förhållandena till sin egen familjebudget och konstaterade att marginalen motsvarar om han själv hade satt undan tre kronor varje månad för oförutsedda utgifter. Moderaternas ekonomiske talesman Mikael Odenberg påpekar att regeringen inte når några av sina mål - vad det gäller arbetslösheten, sjukskrivningarna eller budgetsaldot. "Hur i hela friden ska då budgeten se ut när konjunkturen vänder?" undrade han.
Det handlar förstås om ett kalkylerat risktagande, men oddsen tycks peka i riktning mot en omvänd variant av rysk roulett. Det är som om Ringholm köpt en tillväxtlott och är så säker på att högvinsten skall falla ut att han redan sprungit till banken och belånat sig upp över öronen. Men vad händer om regeringens ekonomiska politik istället visar sig vara en finansiell nitlott?