Konsten att förstöra en generation

Socialdemokraterna river nu ned vad de en gång byggde upp inom utbildningspolitiken.

Norrköping2004-11-17 04:00
Detta är en ledare. NT:s ledarsida är moderat.
Det traditionella svenska utbildningsväsendet är i stor utsträckning socialdemokraternas verk. Arbetarrörelsen lade tidigt stor vikt vid arbetarnas möjligheter att bilda sig och avvisade samtidigt vänsterradikalernas uppfattning om en socialistisk elit som skulle omforma samhället. Den "borgerliga" kulturen avvisades inte. Tvärtom skulle denna erövras och vägen gick genom folkbildning och möjligheter för alla att - genom begåvning och flit - skaffa sig högre utbildning.
Denna politik var inte bara socialdemokraternas och kanske var den inte heller i alla delar så lycklig som folkhemsnostalgin kan ge sken av.
Men sant är också att i synnerhet den första efterkrigsgenerationen erhöll en grundutbildning av högre kvalitet än någonsin tidigare. Eller senare, tvingas man tyvärr konstatera. Sedan 1960-talet har det successivt gått utför och därför är det egentligen inte förvånande att många elever i dag lämnar grundskolan utan att ens kunna läsa och skriva ordentligt.

Trots att vi redan i dag kan se de praktiska konsekvenserna av flumpolitiken fortgår devalveringen. Nu slår till och med studenterna på den nya lärarutbildningen larm. Lärarnas riksförbund har låtit Sifo tillfråga studenterna resultatet presenteras av ordföranden Metta Fjelkner på DN Debatt tisdag. Huruvida man vill kalla läsningen för skrämmande eller bara sorglig är upp till var och en. Däremot är resultaten inte särskilt häpnadsväckande, inte mot bakgrund av de politiska förutsättningarna.
Sålunda anser två av tre att de fått otillräcklig utbildning inom kärnområdena, det vill säga när det gäller att lära elever läsa, skriva och räkna. Var fjärde student uppger att de nära nog inte fått någon utbildning alls! Var femte student dömer faktiskt ut hela lärarutbildningen.
Enligt enkäten anser studenterna själva att följande fem mål har störst tyngd: Goda ämneskunskaper, förmåga att bedöma elevers lärande, kunskaper för att förverkliga skolans mål, förmåga att förmedla demokratins värdegrund samt att självständigt kunna bedriva undervisning. Men i skolpolitiken har ämnesundervisningen prioriterats ned under lång tid. Den pedagogiska utbildningen tillhör faktiskt en av de mer kritiserade, då själva undervisningen ofta är undermålig och ibland förtjänar epitetet pappslöjd för vuxna.
Någon omedelbar förbättring står knappast i sikte. Skolminister Ibrahim Baylan valde i sitt första stora framträdande att angripa friskolorna och slå ett slag för "genuspedagogik". Politiskt korrekt retorik går alltid hem i tongivande vänsterkretsar. Vad elever som varken kan stava eller räkna skall med genuspedagogik till är förstås en annan fråga.

Samtidigt noterar vi som av en tillfällighet att ABF i Norrköping tvingas begära sig självt i konkurs. En trist utveckling och en symbol för socialdemokraternas egenhändiga nedmontering av folkhemmets utbildningspolitik. Effekterna kommer inte att låta vänta på sig. Om man väljer att föra diskussionen i klasstermer kommer medelklassen förmodligen att klara sig något så när hyfsat. Svårare blir det för den egentliga arbetarklassen. En hel generation har redan i grundskolan berövats möjligheterna att lyfta sig självt i håret. Om man så vill kan man rentav säga att Sverige ånyo håller på att få ett proletariat. Vems fel är det?
Läs mer om