Konsten att förstöra ett framgångsrikt parti
Kamrat fyra procent är på väg tillbaka - lika okamratligt som någonsin.
Detta är en ledare. NT:s ledarsida är moderat.
Därmed har partiet kommit in en nedåtgående och energimässigt självförsörjande spiral av avhopp.
De som lämnar vänsterpartiet är framför allt så kallade förnyare, genuina demokrater med hjärtat långt till vänster som inte uppskattar det kommunistiska spökets närvaro på partikongresserna. Likt Svensson Smith anser många att vidare engagemang är meningslöst med de maktstrukturer som råder. Men ju fler förnyare som hoppar av, desto svårare blir arbetet för de återstående - med trolig effekt att än fler lämnar partiet.
Det märkliga är att de högre partiföreträdarna inte tycks betrakta avhoppen med någon större saknad. I Svensson Smiths fall är det förstås irriterande, därför att vänsterpartiet därigenom förlorar ett riksdagsmandat. Däremot saknas inte personen Svensson Smith.
Opinionsmässigt nådde vänsterpartiet sina största framgångar under Gudrun Schymans partiledarskap, vilket kröntes med framgång i riksdagsvalet 1998. Ett tag såg det faktiskt ut som om Sverige höll på att få ett stort vänstersocialistiskt parti av kontinentalt snitt.
Men skenet bedrog. Säga vad man vill om kommunister - de kan vara både förslagna och sluga. Vänsterpartiets kommunister, de som i varierande utsträckning beklagar Berlinmurens fall och fortfarande tillber Lenin när ingen ser på, väntade på ett lämpligt tillfälle till att medelst kuppartade former åter tillskansa sig makten. Man behöver inte bli konspirationsteoretiker för att se den ungefärliga tågordningen. Först ligga lågt och låta Schyman hösta in rösterna, därefter successivt bygga upp en maktbas och låta politiken flyta in på traditionellt kommunistiska banor igen.
Schymans avhopp rubbade delvis planerna eftersom den påföljande turbulensen tvingade fram ett mer resolut agerande. Efter den Burmanska-Hoffmanska ledarskapsparentesen valdes en äkta kommunist, Lars Ohly, till partiordförande. Just då ansågs han stå till vänster inom partiet. Men i takt med förnyarnas avhopp och den kommunistiska renässansen förändras också bilden av Ohly.
Han kan förmodligen räkna med en allt besvärligare och mer dogmatisk vänsterfalang framöver, vilken får honom själv att (i bästa fall) framstå som en "centerman". Kommunisterna bryr sig inte heller så mycket om att värna samarbetet med regeringen. Deras ideal tycks snarare vara det gamla hederliga vpk - partiet som fortfarande också formellt hade kvar k:et i partinamnet. I svensk politik spelade vpk rollen som kommunistisk megafon, men utan större inflytande. Ett litet och otrevligt kommunistparti som terroriserar "avvikare" inom den egna organisationen snarare än att tänka på väljarna.