Krävs ännu en Estoniakatastrof?

Som en följd av den militära nedrustningen avvecklas också civil sjöräddning.

Norrköping2004-09-27 04:00
Detta är en ledare. NT:s ledarsida är moderat.
I morgon är det tio år sedan passagerarfärjan Estonia sjönk och 852 människor miste livet. Bara 137 personer gick att rädda. Ändå är det något av ett mirakel i sig att någon överlevde katastrofen.
Efter olyckan diskuterades säkerhetsfrågorna livligt. Alla var då, för tio år sedan, överens om att en dylik katastrof aldrig får inträffa igen. En självklar ståndpunkt, men ibland lättare att uttala än att leva upp till! Saken är nämligen den att sjösäkerheten på vissa områden faktiskt försämrats under de tio år som gått - och fortsätter försämras.
Den mörka septembernatten 1994 räddades trots allt många människor genom att helikopterräddningen fungerade så väl som den gjorde. Försvarets helikopterpiloter och ytbärgare sattes på hårda prov och levde upp till förväntningarna. 14 svenska helikoptrar deltog i räddningsarbetet.
Dessa lärdomar tycks i dag bortglömda. Eller cyniskt avvisade i förhoppningen om att någon ny Estoniakatastrof inte skall inträffa.

De militära sjöräddningshelikoptrarna i Visby har avvecklats. Delvis har denna sjöräddning ersatts av en civil helikopter, men när just denna helikopter nyligen störtade i Gryts skärgård fanns det ingen reservkapacitet på Gotland. Besättningen fick räddas med den militära sjöräddningshelikopter som alltid står i beredskap i Berga, söder om Stockholm.
Helikopterskvadronen i Berga skall dock också den avvecklas, som en del i regeringens nedrustningsproposition. Den så kallat markoperativa verksamheten flyttar till Linköping och den sjöoperativa delen till Ronneby. Det innebär en dramatisk försämring av helikopterräddingsverksamheten.
I dag står en sjöräddningshelikopter i ständig beredskap i Berga, med 15-45 minuters maximal klargöringstid efter att larmet gått. Ytterligare helikoptrar går också att sätta in, även om beredskapstiden då blir längre. Förra året genomfördes sammanlagt 92 räddningsuppdrag med helikoptrar från just Berga. Förutsättningarna är något sämre än när Estonia gick under för tio år sedan, men inget går att jämföra med vad som händer när beredskapstjänsten börjar avvecklas nästa år.

På samma sätt förhåller det sig med helikopterräddningen på Säve, utanför Göteborg, som också skall avvecklas. I det fallet har helikopterflottiljens chef, överste Mats Westin, föreslagit att den civila räddningstjänsten bryts ut och organiseras i ett statligt ägt bolag. Det är en i sammanhanget hygglig kompromisslösning för en verksamhet som ingen ansvarig politiker tidigare tyckts bry sig om.
Under fredagens försvarsdebatt förklarade försvarsminister Leni Björklund att helikopterräddningen hädanefter kommer att ligga under Sjöfartsverkets fögderi. Intressant! Inga beslut om ersättningshelikoptrar har veterligen fattats. Ej heller har erforderliga resurser avsatts.
I framtiden kommer sjöräddningen primärt att skötas av de två civila helikoptrarna i Visby och Sundsvall. Dessa är relativt små och har sämre kapacitet än militärens helikoptrar. Till detta kommer i bästa fall två militära helikoptrar, som dock måste flygas hela vägen från Ronneby. Det är en enorm skillnad gentemot situationen då Estonia förliste.
Estoniakatastrofen är fortfarande i färskt minne. Men vi tycks inte dra några lärdomar. "Deras namn och deras öde vill vi aldrig glömma" står det på Estoniamonumentet på Djurgården. Stämmer detta överens med den den politiska utvecklingen? Skall det behövas ytterligare en stor fartygskatastrof - och vi då skall "upptäcka" avsaknaden av räddningshelikoptrar? Eller räcker det med några mindre fartygsolyckor?
Under alla omständigheter handlar det om ett tragiskt politiskt spel, där fackkunskap satts åt sidan och människors säkerhet riskeras.
Läs mer om