Frågan om kvinnors representation i bolagsstyrelser är en hett omdebatterad fråga. Eller kanske snarare hur samhället ska få andelen att öka. Frågan fick nytt bränsle när Svenskt Näringslivs ordförande Jens Spendrup snubblade på tungan i frågan och fick utstå en veritabel hatstorm under veckan som gick.
Regeringen har dessutom hakat på trenden att vara för kvotering. Finansminister Anders Borg (M) har länge rasslat med lagstiftningsvapnet om bolagen inte snabbar på rekryteringen av kvinnor till sina styrelser och även finansmarknadsminister Peter Norman (M) verkar vara inne på samma linje. Vänstern och en del andra i EU har redan röstat igenom krav på att vissa bolag av en viss storlek ska ha minst 40 procent kvinnor i sina styrelser innan år 2020. Norge införde bolagsstyrelsekvoteringen för några år sedan och har nu går nu vidare med etnisk kvotering för statliga tjänster.
Även om vi ännu inte har någon lag på bolagskvotering i Sverige har vi faktisk redan prövat såväl könskvoter som etnisk kvotering här, fast då på universitet och högskolor. Det gick som det gick.
Unga kvinnor med höga betyg blev till exempel bortkvoterade för att de hade fel kön på ett antal svenska veterinärutbildningar. En del sökte upprättelse och fick, med assistans av juristerna på Centrum för rättvisa, skadestånd efter domstolsprövning.
Kvoteringsivrarna glömmer bort att kvotering av en person alltid innebär en diskriminering av någon annan. Om någon specifik medborgare ska ges förtur på grund av specifika förutsättningar innebär det med automatik att någon annan får stå tillbaka. Är det vänsterns variant på likabehandling?
Frågan om kvotering, eller positiv särbehandling som det ibland kallas på nyspråk, är grundläggande principiell. Varför är det en politisk fråga hur ett privatägt bolag sätter samman sin styrelse? Den frågan bör ställas till alla som vill se politisk inblandning i den privata äganderätten. Vill staten ha en viss sammansättning i sina styrelser är det deras, och väljarnas, ensak. Vill fackförbunden ha det är det deras, och medlemmarnas. Byggnads förbundsstyrelse består till exempel av 100 procent män (13 stycken). Och vill ett aktiebolag utforma sin styrelse på ett visst sätt är det upp till dem och aktieägarna. Det är i slutändan deras risk och ansvar.
Vill företagsägarna bortse från att det ofta blir bättre beslut och större vinst när man har en jämnare könsfördelning är det faktisk upp till dem. En begåvad företagsägare inser fördelarna utan att behöva lagstiftning. Stat, ministrar, riksdagsledamöter och andra tyckare har i slutändan inte med det att göra.
Bolagsstyrelsers eventuella samansättning får orimligt mycket uppmärksamhet i debatten.
Hade samma energi lagts på att diskutera företagandets villkor, för såväl kvinnor som män, vore mycket vunnet.