Under det kalla kriget avgjordes de världspolitiska frågorna framför allt av relationen mellan USA och Sovjetunionen. Västeuropas överlevande stormakter försökte spela sina gamla roller, men om inte förr påvisade Suezkrisen 1956 att världen var ny. Trots det har samma stormakter, och en del småstater, fortsatt inbilla sig att världen ser ut som före 1939 - eller rentav 1914.
När det ursprungliga Kyotoprotokollet skrevs under 1997 återfanns de flesta av världens länder bland undertecknarna. Dock inte Förenta Staterna. Förhoppningarna, inte minst i Europa, var dock att USA skulle "tvingas" skriva på - förr eller senare.
Trots att klimatfrågan på många sätt uppmärksammats mer än någonsin sedan dess, har intresset för bindande avtal minskat i nästan motsvarande grad. Svaret stavas delvis Förenta Staterna, men framför allt Kina. Från att formellt fortfarande ha varit ett U-land för femton år sedan har Kina seglat upp som världens största producent av växthusgaser. Kina står för en fjärdedel av alla utsläpp och tillsammans med USA står man för nästan hälften av utsläppen.
Därför har det, paradoxalt nog, inte så stor betydelse om FN:s pågående klimattoppmöte i sydafrikanska Durban misslyckas eller inte. Även om vissa av de gamla undertecknarna mot förmodan lyckas hitta fram till ett nytt Kyotoavtal kommer detsamma inte att omfatta mer än runt sexton procent av världens samlade utsläpp av växthusgaser. Man kan förstås se även ett dåligt avtal som bättre än inget alls, men det är förändringar på marginalen vi talar om.
Tidigare har det funnits förhoppningar om att åtminstone Förenta Staterna ska kunna övertalas till ett aktivare uppträdande och det har också funnits en både stark och högljudd miljölobby i USA. I dag är denna internationella miljörörelse svårt stukad. En sida bryr sig nämligen inte - Kina.
För ett år sedan var förhoppningarna på topp, inför FN:s toppmöte i Köpenhamn. Kineserna hade emellertid bestämt sig för att skjuta toppmötet i sank - och fick draghjälp av en splittrad världsförsamling. I valet och kvalet mellan att stödja kraven på bindande åtgärder från främst de gamla allierade i Europa och att i stället stå passiv och därmed i praktiken gynna den kinesiska linjen, valde Förenta Staterna det senare.
Där är vi i dag och så länge Kina (det vill säga det enväldiga kommunistpartiet) inte vill och omvärlden är ekonomiskt beroende av Mittens rike kommer det inte att bli några fler bindande avtal likt Kyotoprotokollet. Om man så vill en storpolitisk seger för diktaturen, men också en påminnelse för oss européer om den nya världsordningens realiteter.