Kärnkraften är en lektion i stormaktspolitik. Det skriver författaren Åsa Moberg i senaste Dagens Samhälle. Efter Gazprom försöker Ryssland nu skaffa sig dominans även på kärnkraftsområdet. Kommande miljööverenskommelser på europeisk och global nivå ställer samtidigt nya krav på Sveriges nationella energi- och klimatmål. Hur kommer framtidens energiförsörjning att se ut?
Enligt den liberale debattören Johan Norbergs nya film ”Power to the People” behövs en vettig balans mellan flera olika energislag. Det kan låta logiskt, men ett land som ändå inte vill blanda riktigt alla energislag är Tyskland. Det tyska kärnkraftsmotståndet, Energiwende, tvingar bybor ur sina hem för att utvinna kol från marken under deras fötter. Norbergs film illustrerar misären: gravar ska grävas upp, kyrkor sprängas och hem rivas. Det känns inte vidare hållbart att driva människor från deras hem för att satsa på ett fossilt, smutsigt energislag.
Men enligt Nina Björstrands senaste rapport på grön-liberala tankesmedjan Fores har Energiwende inte alls drivit upp elpriset eller ökat användningen av kolkraft. Syftet med rapporten är att vända synen på den tyska energipolitiken, som enligt förordet är så pass felaktig att vi inte ens kan uttala den rätt.
Har verkligen miljömedvetna svenskar så svårt att förstå sig på den tyska energiomsvängningen – eller att säga ”Energiwende” på korrekt sätt?
Det finns naturligtvis fördelar med Tysklands förnybara satsningar. Men att stänga kärnkraftverk i förtid är ingen ekonomiskt hållbar metod. Inte heller speciellt miljömedveten, om man får tro utvecklingen med kolgruvorna, eller säkerhetspolitisk, sett till det ryska gasberoendet.
Professor Claudia Kemfert, energiexpert vid Deutschen Instituts für Wirtschaftsforschung, tog upp detta i en intervju med tyska radiokanalen Deutschlandfunk i förra veckan (25/2). Enligt Kemfert är det centralt att gemensamma miljömål sätts och definieras av EU genom en prioriteringslista som toppas av förnybar energi. Samt att man bör göra sig oberoende av Ryssland. Detta är alltså inte bara en fråga för Tyskland, utan för hela Europa. Frågan lyssnaren lämnas med är bara; hur ska det bäst göras?
I Finland planeras samtidigt västvärldens just nu enda nya kärnkraftverk. Problemet med kärnkraftverket är inte säkerhetsmässigt, utan att det ryska statliga bolaget Rosatom deltar sida vid sida med finländska städer och industriföretag. Det är en så kallad EU-reaktor, där den franska leverantören samarbetat med tyska Siemens. Det var planen för fler reaktorer i framtiden, men nu har kraftbolag i väst börjat vända ryggen åt kärnkraften.
Det är en tråkig utveckling, eftersom kärnkraft utvinner mycket energi med relativt liten miljöpåverkan. Reaktoravfallet är fortfarande ett problem, men förhoppningen är att man framöver kan återanvända det till ny energi. Bara vi inte tappar intresset för kärnkraften innan vi nått dit.
Vi behöver ett brett utbud av olika energikällor och kan inte enbart lita på vind, sol och politikerstyrda subventioner. Energiwende må ha goda poänger med hållbara satsningar. Men så länge den energipolitiken gör oss beroende av fossila bränslen och makthungriga länder är det bara dumt att lämna walk over på kärnkraftsarenan.