Landsbygdsprogrammet kostar sammanlagt cirka 36 miljarder kronor varje år, varav häften kommer från EU och hälften från svenska staten. Det är en enorm summa, som gör liten nytta enligt ESO. För den som följt kritiken som funnits kring jordbrukssubventionerna kommer det inte som en överraskning, snarare bekräftar det den tidigare bilden. En ny och viktig kritik tillkommer dock. Det handlar om att medlemsländer är väldigt angelägna att ”ta hem” pengar som tidigare betalats till EU, eftersom dessa ses som ”gratis” resurser enligt ESO. Men pengar som handhas av staten är, naturligtvis, inte gratis. Den avgift Sverige betalar till EU är självfallet betalad med skattemedel, som bör hanteras lika försiktigt oavsett om de tagit vägen via en överstatlig institution eller ej. Det finns med andra ord inga skäl att se till att stödet från EU är så stort som möjligt, medborgarnas pengar ska det inte slarvas med.
Men frågan är om det inte handlar om just slarv och slöseri i landsbygdsprogrammet. ESO skriver att en stor del av stödet som betalas ut via landsbygdsprogrammet går till kapitalsubventioner till vissa jordbruksföretag, trots att det saknas empiriskt stöd för att dessa skulle ha svårt att hitta investerare på marknaden. Det är precis så som subventioner gör mest skada, när de undergräver redan väl fungerande delar av ekonomin. Stödet kritiseras också eftersom det möjliggör att man skjuter upp de verkliga problemen, till exempel i form av höga transaktionskostnader eller informationsproblem på marknaden. Nu kompenseras jordbrukare för detta, i stället för att de underliggande problemen faktiskt hanteras.
I vissa delar av jordbruket verkar det dock finnas behov av någon typ av stöd eller omställning, framför allt eftersom jordbruket i hela Europa får olika typer av stöd är det svårt att se helt bortom dessa. Ett sådant exempel är vissa miljösatsningar. Men även här är ESO mycket kritiska. Miljödelen av programmet är för generellt och utnyttjas inte på de specifika satsningar där de kan göra nytta, till exempel åtgärder mot växtnäringsläckage. I stället har allt för mycket stöd lagts på ospecifika program för ekologisk odling och vallodling, vars nytta är svårmätbar.Det visar sig också att i sin strävan att utveckla landsbygden och försöka dämpa urbaniseringens negativa effekter i glesbygden, delas mycket stöd ut till just jordbruket. Men i rapporten konstateras att det inte är jordbruksstöd som behövs, utan förutsättningarna för hela näringslivet måste utvecklas. Glesbygden består som bekant av mer än kossor och råg.
Nej, en rejäl översyn av svensk landsbygdspolitik vore på sin plats. Att försöka håva in så mycket EU-pengar som möjligt är inte ett långsiktigt hållbart sätt att hantera utmaningarna som finns. Framför allt inte när detta görs genom svepande och illa underbyggda satsningar i stället för riktade åtgärder mot specifika problem.