Under gårdagen högtidlighölls minnet av jordbävningen i Indiska oceanen 2004, den som bland annat orsakade en tsunami och kan ha kostat upp till 300 000 människor livet. 543 svenskar miste sina liv, vilket bland annat uppmärksammades med en värdig ljusceremoni i thailändska Khao Lak.
Vi har förhoppningsvis lärt oss något om krisberedskap i Sverige sedan dess. Framför allt kan man hoppas att de drabbade länderna i fråga dragit lärdomar. Fast risken finns att det inte blir mer än just förhoppningar.
I svenska medier har vissa uppmärksammat hur minnestavlor med mera förfaller. Tyvärr kan detsamma gälla katastrofberedskapen. Tidningen The Australian konstaterar till exempel att i den indonesiska Aceh-provinsen (som drabbades hårdast med över 150 000 döda) har civilförsvaret tränat allt mindre ju längre tiden gått. CBS News rapporterar att medan varningssystemen byggts ut, är evakueringsmöjligheterna sämre.
Efter tillräckligt lång tid riskerar också de svåraste katastrofer att drabbas av någon sorts selektiv glömska. Alla minns förstås tragedierna, men lärdomarna glöms bort. Katastrofövningarna blir färre, underhåll av räddningssystem eftersätts och det byggs åter i strandkanten.
Många av de 2004 drabbade länderna är fattiga och politiskt långt ifrån stabila. Mer akuta sociala problem kräver sin lösning.
Det finns emellertid ingen anledning att förhäva sig, också vårt politiska minne är kort. Efter Estoniakatastrofen stod säkerhetsdebatten i centrum under några år, men i dag kan det diskuteras om räddningsmöjligheterna faktiskt inte försämrats jämfört med då. Det finns åtminstone inte någon stor militär kapacitet att dra nytta av, utan vi är hänvisade till en visserligen väl fungerande men liten civil helikopterräddning. Få ställer kritiska frågor och lärdomarna från katstrofen för tjugo år sedan håller sakta på att glömmas bort.