Lars Leijonborgs onödiga piruetter
Folkpartiet måste visa att partiet inte är alliansens svagaste länk.
Detta är en ledare. NT:s ledarsida är moderat.
Ändå går det inte att komma ifrån känslan att Leijonborg inte är nöjd med situationen. Trots att moderatledaren Fredrik Reinfeldt sträckt ut en hand för att nå en gemensam linje för ersättningsnivåerna inom sjukförsäkringen vill folkpartiet inte vara med. Att det dessutom faktiskt endast rör sig om små skillnader spelar ingen roll.
Det finns ett antal troliga förklaringar och bidragande faktorer till Leijonborgs envishet. Dels att det trots allt finns en intern opposition mot hans ledarskap. Alla folkpartister gillar nog inte krav på språktester och andra kontroversiella förslag som dyker upp lite då och då. Dels är Leijonborg sannolikt ganska missnöjd med att hans parti har försuttit chansen att bli ledande borgerlig kraft i Sverige. Efter valet 2002 var moderaterna nere för räkning och folkpartiet stod på topp. Hade folkpartisterna spelat korten klokare hade det kanske varit Leijonborg som var den självskrivna statsministerkandidaten istället för Reinfeldt.
En del hävdar att folkpartiet för stunden är alliansens svagaste länk. Inte för att det finns någon större risk att Leijonborg skulle söka sig till vänsterblocket i någon form av ohelig allians, utan snarare för att partiet inte tycks trivas. Mer eller mindre märkliga utspel från ledningen möts med allt djupare suckar ute i landet.
I en intervju inför landsmötet i Svenska Dagbladet säger Leijonborg att alliansens parter inte "lovat enas om allt" och det är givetvis rimligt och riktigt. Fyra partier är inte ett och det måste finnas utrymme för partierna att skapa en egen profil inför valet. Folkpartiledaren har även rätt i att ett handlingskraftigt regeringsalternativ är det rimliga målet inför valet.
Av flera skäl bör då den ekonomiska politiken vara så samkörd som möjligt, vilket den ännu inte är. Även den mista blott i alliansens front kommer hänsynslöst att utnyttjas av socialdemokraterna. Vilket kan ses som något övermaga med tanke på hur spretig vänsterkartellen är. De två stödpartierna drar oftast åt diametralt motsatta håll och Göran Perssons försök att låta magisteraktig lurar ingen längre.
Förhoppningsvis har Lars Leijonborg rätt när han säger att landsmötet i Göteborg främst blir "en glad mobilisering inför valet". Alliansen behöver ett samarbetsinriktat folkparti.